Recension

Så som i himmelenKay Pollak öppnar sitt hjärta

Under strecket
Publicerad
Annons

Michael Nyqvist spelar den världberömde musikern och dirigenten Daniel som återvänder till sin barndomsby.

Det är nu 27 år sedan Kay Pollaks debutfilm ”Elvis! Elvis!” hade premiär, rosades av kritiker men ifrågasattes också, och debatterades: Var detta verkligen en lämplig barnfilm? Inte kan en mor vara så självisk, en sjuåring så undertryckt, en barndom så jävlig? Tre år senare kom uppföljaren, filmatiseringen av P C Jersilds ”Barnens ö”, en ännu svartare pojkskildring om elvaårige Reine på ensamt glid i Sommarstockholm, också den både hyllad och omdiskuterad. Så med ”Älska mej!” 1986 tog det stopp. Filmen om femtonåriga fosterbarnet Sussie, kärlekskrank och utlevande, överskred alla budgetar och tidsplaner och sågades av kritiker med följd att ingen längre ville veta av Kay Pollak. Så en av tidens mest begåvade filmregissörer bytte yrkesinriktning och blev kringresande föredragshållare.
Inget fel med det, men det finns åtminstone en som har saknat honom inom filmbranschen och det är jag. Pollak delar med Bo Widerberg och Lukas Moodysson en till besatthet besläktad vilja till autencitet, att vilja få rå känsla förmedlad direkt från vita duken in i åskådarens kropp. Det må vara sjuåringens skräck inför första skoldagen eller den vuxnes förtjusning över ett möte med en ny bekantskap; en så exakt fångad mänsklig känsla att man reagerar fysiskt med yrsel, ilningar, sorg, ilska och/eller skratt. Med ”Såsom i himmelen”, en unikt omtalad comeback efter arton år, visar Pollak att han inte mist denna förmågan att beröra och röra om sin publik.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons