Annons
X
Annons
X

Håkan Lindgren: Katastrofen år 536 visar sig i myterna

(uppdaterad)

I nordisk mytologi hör Fimbulvintern ihop med att Fenrisulven slukar solen. Kanske är det en verklig miljökatastrof som ligger bakom myterna. Många källor talar om 536 som ett märkligt år när solen var skymd.

[object Object]
Kung Bore, illustration av Elsa Beskow.

Den stora klimatkatastrofen år 536 verkar fortfarande inte vara allmänt känd. Jag hörde den nämnas, närmast i förbigående, som man nämner en självklarhet medan man är på väg mot något annat, när jag lyssnade på ett föredrag som en arkeolog höll för en publik av fackfolk för några månader sedan. Av allt jag hörde var det den detaljen som satt kvar i huvudet när jag gick därifrån. Vad var det som hände år 536?

En vecka efter föredraget sitter jag på ett kafé i Uppsala tillsammans med Bo Gräslund, pensionerad professor i arkeologi, och hans kollega Neil Price, professor i samma ämne vid universitetet i Aberdeen.

”Jag har alltid tyckt att det var något konstigt med den där tiden. Det hände så mycket”, säger Gräslund.

Annons
X

En mängd traditioner bryts i mitten av 500-talet, det har varit känt bland skandinaviska arkeologer sedan länge. Gravskicket förändras. Boplatser överges. Först relativt nyligen har man satt dessa händelser i samband med en klimatförändring. Det började på Nasa.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I början av 1980-talet blev två forskare vid Goddard institute of space studies intresserade av att studera vulkanutbrott. De ville förstå globala klimatförändringar bättre. Stora vulkanutbrott, som Pinatubo 1991 och Krakatau 1883, släpper ut enorma mängder aska och svaveldioxid i atmosfären. Utsläppen mäts i kubikkilometer. Askan faller ner inom ett par veckor, men svaveldioxiden (som reagerar med vatten och omvandlas till svavelsyra i aerosolform) sprids tills den täcker stora delar av världen och kan hålla sig svävande i stratosfären i åratal. Svavelsyredropparna absorberar och reflekterar solljus, vilket gör att stora vulkanutbrott får världens medeltemperatur att sjunka. 1816, året efter Tamboras utbrott, har kallats ”året utan sommar”.

    Så stora vulkanutbrott är sällsynta. De båda forskarna biologen Michael Rampino och astrofysikern Richard Stothers började studera antika skrifter för att hitta fler. Som astrofysiker måste Stothers ha varit något utöver det vanliga: han behärskade också klassiska språk och läste de grekiska och latinska källtexterna själv. Deras artikel, ”Volcanic eruptions in the Mediterranean before AD 630”, publicerades i Journal of geophysical research 1983.

    Stothers och Rampino noterade att fyra senantika författare nämnde 536 som ett år när solen var kraftlös, liksom skymd. ”Vi förundras över kroppar som inte kastar någon skugga mitt på dagen”, skrev den romerske ämbetsmannen Cassiodorus i ett brev. Solen var ”liksom blåaktig” och månen lyste inte heller med sin vanliga styrka. Det rörde sig inte om en tillfällig förändring, som under en solförmörkelse, kommenterade han, utan hade pågått i snart ett år när han skickade sitt brev. Någon värme kom aldrig, grödan dog på fälten innan den mognat. Luften ”har tjocknat genom något slags blandning”, fortsatte Cassiodorus, ”varken himlakropparnas naturliga färger eller deras värme kan tränga igenom, som om vi såg dem genom ett spänt skinn.”

    Cassiodorus och de andra författarna nämnde inget om någon vulkan, men Stothers och Rampino drog slutsatsen att det knappast kan ha rört sig om något annat. De jämförde källtexterna med borrkärnor från Grönland. För klimatforskarna fungerar de grönländska islagren som globala årsringar. När man borrar sig ner i isen borrar man sig också bakåt i tiden. På det sättet kan man studera och datera klimatförändringar. Omkring år 540 – plus minus tio år – fanns ett lager sulfat som skulle kunna vara nedfall från ett stort vulkanutbrott. Därmed hade forskarvärlden fått upp ögonen för det tidigare okända utbrottet år 536. Stothers skrev en egen artikel om det i Nature året därpå: ”Mystery cloud of AD 536”. Askmolnets storlek och dess konsekvenser för klimatet förefaller att överträffa alla kända utbrott från de senaste 3 000 åren, konstaterade han.

    Från is till trä: studier av årsringar i träd har visat att somrarna på hela norra halvklotet, från USA till Sibirien, var ovanligt kalla under perioden 536–45. I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna ha sjunkit med tre till fyra grader, vilket är lika med en dramatisk klimatförsämring. Och från dendrokronologin tillbaka till arkeologin: den förste som kopplade ihop klimatförsämringen med de samhällsförändringar som var känd från de skandinaviska fornfynden var den danske arkeologen Morten Axboe. De guldskatter som grävdes ner vid den här tiden, som brakteaterna i Söderby i Uppland, tolkade han som ett uttryck för ett behov av försonande kontakt med högre makter. (Eller ville man bara skydda sina skatter från plundrare under en orolig tid?) Axboe kopplade också ihop Fimbulvintern i den nordiska mytologin med klimatförsämringen.

    På det spåret har Bo Gräslund fortsatt. Enligt honom har den fornnordiska mytologin bevarat minnet av en stor klimatkatastrof. I Eddans Gylfaginning sägs det att en vinter som heter Fimbulvintern ska komma som ett förebud om Ragnarök. Gräslund menar att Eddan har misstolkats: det rör sig inte om en sträng vinter utan om en utebliven sommar.

    ”Stränga vintrar har aldrig varit något stort problem på nordliga breddgrader”, skriver han (”Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e Kr” i Saga och sed 2007), men om sommarens skörd uteblev betydde det svält. I Gylfaginning besöker den svenske kungen Gylfe en hall där tre asagudar sitter i sina högsäten. Vad kan de berätta om Fimbulvintern, frågar han. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan”, säger de (Björn Collinders översättning). Fenrisulven slipper lös. ”Då händer något övermåttan märkligt: ulven slukar upp solen, och människorna skola finna, att det är dem till stort men.”

    Gräslund fäster sig särskilt vid en mening som i originalet (Codex Regius i Reykjavík) lyder ”Ekki nýtr sólar.” Det brukar översättas med ”Solen skiner inte”, men det är en för fri tolkning, menar han. Han läser ”Ekki nýtr sólar” som en beskrivning av att någonting har hänt med solen. Den skiner, men solskenet har ingen verkan. Att solen inte värmer om vintern behöver inte påpekas, alltså bör meningen läsas som en beskrivning av att solen inte gör någon nytta om sommaren, enligt Gräslund – det vill säga samma sak som Cassiodorus beskrev.

    I Völvans spådom rövas månen bort av ett av Fenrisulvens syskon: ”makternas boningar blodar han ned; solskenet svartnar, om somrarna efter blir vädret vrånglynt”. Att himlen, gudarnas boning, färgas röd får Gräslund att associera till de spektakulära solnedgångar som askmolnen efter stora vulkanutbrott brukar ge upphov till. Det var en sådan solnedgång som Edvard Munch fick se när han promenerade utanför Kristiania en kväll efter Krakataus utbrott. ”Himlen blev plötsligt blodigt röd”, skrev han i sin dagbok. ”Jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen” – en upplevelse som senare fick honom att måla ”Skriet”. Gräslund har också tittat efter i Kalevala. Där försvinner sol och måne, varpå ”säden frös på alla åkrar”. Överguden Ukko undrar ”vad slags moln det är för månen, vad slags dunst som döljer solen”.

    Man har länge vetat att en stor del av jordbruksmarken i norra och centrala Europa återgick till skog vid den här tiden, skriver Gräslund och Neil Price i den brittiska tidskriften Antiquity (”Twilight of the gods?”, Antiquity 86, 2012). Det tog fyra till sju generationer innan odlingslandskapet återfick sin tidigare utsträckning. De uppskattar att hälften av befolkningen i Skandinavien svalt ihjäl inom loppet av tio år. I många fall hade de platser som övergavs varit bebodda i tusen år. ”Detta utgör den största förändringen av bebyggelsemönstren i Sverige de senaste 6 000 åren”, skriver de.

    Enligt Gräslund var perioden före klimatkatastrofen en välmående tid. Jordbruksmarken nådde sin kanske största utbredning före 1700-talet. Arkeologerna har hittat gott om guld och andra prestigeföremål i marken, vilket tyder på att Norden inte var någon isolerad avkrok: ett nätverk av handelsvägar sträckte sig långt ner på kontinenten.

    Allt detta avbryts tvärt i mitten av 500-talet. Fornfynden sinar över hela Skandinavien. Solskivorna – som antas vara ett uttryck för solkult – försvinner från de gotländska bildstenarna. Gräslund och Price spekulerar i att de religiösa föreställningarna förändrades: ”solen föll i onåd”. I stället fylls bildstenarna av figurer som har tolkats som asagudar och krigare. Efter klimatkatastrofen uppvisar samhällena en mycket tydligare social skiktning, med makten koncentrerad till en jordägande elit. Att döma efter de arkeologiska fynd de lämnat efter sig var det en utpräglat militär elit, enligt Neil Price.

    I vår tid är vi besatta av efter-katastrofen-historier, 1900-talets populärkultur är full av berättelser om hur människans påstått sanna natur kommer fram när det samhälle hon vant sig vid raseras. Hur reagerade människorna på 500-talet? Samarbetade de eller blev det ett allas krig mot alla? Eddasångerna talar om en ”yxtid” när inte ens föräldrar och barn skonade varandras liv, men hur det verkligen var kan vi inte veta, svarar Gräslund:

    ”Tyvärr går det inte att säga så mycket om det. Det skrifthistoriska materialet är alldeles för magert och det arkeologiska materialet ger knappast heller underlag för några slutsatser.”

    Enligt Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, vars föredrag inledde den här artikeln, är flera av gestalterna i fornnordisk mytologi ursprungligen historiska personer, som alla har det gemensamt att de levde före år 536. Sigurd Fafnesbane är den burgundiske kungen Sigibert, död 439; rökstenens Tjodrik är den ostrogotiske kungen Theoderik, död år 526. Kanske framstod tillvaron före år 536 som en förlorad guldålder, vars kungar med tiden förvandlats till mytiska hjältar.

    Var skedde vulkanutbrottet? Den senaste uppfattningen är att askmolnet kom från en vulkan i Ilopango i El Salvador. Vulkankäglan kollapsade under utbrottet. Allt som finns att se på satellitbilden i Google maps är en sjö som oskyldigt speglar himlen.

    Skulle något liknande hända idag kommer vi i alla fall att ha den lilla fördelen att vi förstår vad det är som har drabbat oss. Vi kan till och med uppskatta hur många år vi behöver härda ut innan klimatet återgår till det normala. Det visste man inte på 500- talet. ”Alla förkunnade att solen aldrig skulle återfå sin ursprungliga lyskraft”, skrev Mikael Syriern, en av de historiker som Gräslund citerar.

    Jag frågar ett par svenska geologer om det finns någon känd, för tillfället vilande vulkan vars utbrott skulle kunna få liknande följder för världens klimat. Alla svarar Yellowstone i USA.

    Håkan Lindgren är frilansskribent.

    Annons

    Kung Bore, illustration av Elsa Beskow.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X