Recension

Katarina den stora En guldålder för RysslandKatarina hade tid till allt

Katarina den stora var framgångsrik politiker, både i reformarbetet och som erövrare. Hélène Carrère d”Encausse, fransk historiker, akademiledamot och Rysslandskännare, skildrar en självständig kvinna väl insatt i upplysningens idéer.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vad nästan alla känner till om Katarina den stora, som regerade Ryssland från 1762 fram till sin död 1796, är att hon var tysk prinsessa som kom till Petersburg för att giftas bort med den halvt imbecille blivande tsar Peter III, och att hon hade en stor mängd älskare. Det har nu utkommit ännu en bok om henne, skriven av Hélène Carrère d”Encausse. Den intresserar sig inte för skandalerna utan för Katarina som politiker.
Vad som framträder i boken är en mycket självständig och mångfacetterad kvinna. De tidigare ryska kejsarinnorna under 1700-talet hade låtit sig regeras av sina favoriter, Katarina styrde hela tiden själv även om hon lyssnade på sina rådgivare och sina älskare.

En fråga som förföljde Katarina under hela hennes liv som regerande kejsarinna var bristen på legitimitet, och det gör också Carrère d”Encausse till ett av bokens
viktigaste temata. Katarina var alltså gift med Peter III men tog makten genom en statskupp efter vilken Peter snart dog under oklara omständigheter.
Katarina grep makten, inte som förmyndare för sin son Paul, utan för egen räkning, och inte ens när sonen blev myndig lämnade hon den ifrån sig.
Svårigheten att bli erkänd bland Europas monarker i början av hennes regeringstid hade med tveksamheten kring legitimiteten att göra. Sonen Pauls hat mot sin mor och moderns upprörande kyla gentemot honom hade också med denna fråga att göra.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons