Annons
X
Annons
X

Kastväsendets årtionde

Decenniet började inte år 2000. Det började år 2001. Ja, jag tänker förstås på att detta var året då tårtningen som politisk protestmetod kom till Sverige.

Enligt Wikipedia har företeelsen sin föregångare i belgaren Noël Godin, vars organisation Patissiers sans Frontières (Konditorer utan gränser) började tårta folk redan på 70-talet för att, 1998, låta sina gränslösa bakverk landa på Bill Gates. I Sverige var det handelsministern Leif Pagrotsky och EU-parlamentarikern Marit Paulsen som i mars 2001 tårtades i Lund av två syndikalister som ville få sina protester mot EU hörda. Bara några månader senare, under EU-toppmötet i Göteborg, skulle det visa sig att kast med gatsten också gav en stund i rampljuset – ett sätt att argumentera som också har präglat hela årtiondet. Under året tårtades även Sveriges dåvarande finansminister Bosse Ringholm av Stockholms tårtbrigad/Operation dessert storm, och framåt höstkanten var det Kung Carl XVI Gustafs tur. En 16-åring i Varberg valde då tårtan som symbol för sin protest ”mot att det finns kungligheter och auktoriteter i samhället”.

Skor har varit ett annat flygande favoritobjekt. Journalisten Muntadhar al-Zeidi, som kastade en på George W Bush, satte trenden som fortsatte med flygande skodon mot såväl Kinas premiärminister som Indiens inrikesminister.

Al-Zeidi fick för övrigt smaka den egna medicinen när han häromveckan talade på en presskonferens i Paris. Han försäkrade dock att fick han bara chansen skulle han slänga ännu en doja på expresident Bush.

Annons
X

Samtidigt som 2009 går mot sitt slut får vi ett (sista?) bud om kast mot makthavare. Denna gång är det en katedral som slagit in tänderna på Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. När pressbilderna visar blod i stället för grädde blir riskerna plötsligt tydligare. Tårtan, skon eller katedralen kunde lika gärna ha varit något tyngre, vassare, värre. Påminnelsen räcker för att diskussioner om politiskt våld och skydd av politiker ska uppstå. I Sverige har vi två ministermord bakom oss och vet mycket väl att även en harmlös tårtning är en incident med potentiellt fruktansvärda konsekvenser.

Man skulle förnumstigt kunna hävda att om Berlusconi vill undgå förbittrade väljares vrede kunde han väl prova på att vara en ”anständig politiker. Men det är en billig och föga relevant poäng. Är du demokrat värnar du även din mest avskydde politiske motståndares säkerhet. Det är i det sammanhanget ganska obehagligt att så många bloggare på vänsterkanten har hyllat katedralkastaren.

På samma sätt var Åsa Linderborgs konklusion efter riksdagsdebatten om kulturpropositionen häromveckan mycket olustig: ”Jag kände en rasande indignation när vi gick därifrån och förstod för en hisnande sekund poängen med att de letar genom besökarnas väskor efter vapen.” (Aftonbladet 14/12)

Det är oroväckande hur en del debattörer obekymrat låter pennan dansa kring pockande löften om våld. Inte sällan är det samma människor som varnande hytter med pekfingrarna åt andra i det offentliga samtalet. Försök bena sakligt i asyldebatten och du får höra att ämnet i sig är tillräckligt för att frammana Lasermän, varför samtalet inte ens bör hållas.

De svenska diskussionerna om just politikers säkerhet har oftast rört sig kring Säpos arbetsformer och beredskap. Debatten i Italien har emellertid tagit en oroväckande vändning. Fokus ligger inte på livvakter och rutiner, utan på decenniets mest omdebatterade plats – internet.

Den italienske inrikesministern Roberto Maroni resonerade i medierna kring filtrering, blockering eller stängning av webbsidor och sociala fora som ”hetsar till våld” för att förhindra inspiration till våldshandlingar.

Upprinnelsen till diskussionen är bland annat en Facebookgrupp vars namn och syfte var att döda Berlusconi – ett i sanning osmakligt påfund. Men därifrån till att införa repressiva regler mot webben är det – eller borde det vara – långt.

Internet kan vara en välsignelse som får människor att våga tala ut, men det kan också bli en förbannelse. Under 00-talet har webben fått klä skott för mycket. Ibland låter det som om nätet är upphovet till all världens elände.

(Å andra sidan har internet anklagat upphovet minst lika ofta) Det finns dock en uppenbar problematik med webben – anonymiteten. Att en italienare ilsket tänker att han önskar att Berlusconi vore död är något helt annat än att göra en webbkampanj på temat, med ansiktslös upphovsman. När tankar blir uttalade ord händer något.

Vi vandrar numera vant mellan perspektiven. I ena stunden fäller vi självsäkra omdömen om världspolitiken och i nästa glider vi vant in i den lille mannens kostym och protesterar, likt Kungens tårtare 2001 mot att ”det finns kungligheter och auktoriteter i samhället”.

Det handlar inte bara om relationen mellan offentliga och icke-offentliga personer, utan också om en alltmer suddig gräns mellan dessa kategorier. I vårt umgänge på nätet har vi allt svårare att urskilja proportioner. Alla är offentliga – och inte.

En väninna citerade sin pojkvän på sin blogg. Killen hade, efter en mycket ansträngande dag, pekat på sitt ystra barn och sade: ”Just nu skulle jag kunna byta den där mot en mutter, en mutter är roligare”. Vi talar om en sparsamt läst blogg, en kommunikationscentral mellan vänner. Men så ramlade en helt ny läsare in, och lämnade en anonym och förbittrad kommentar: ”Jaha det där var ju inte så uppmuntrande. Jag ska faktiskt bli pappa om en vecka. Du kanske ska tänka lite på vad du skriver hädanefter?”

Plötsligt blir alltså en privat bloggare uppläxad och avkrävd ansvar samt ett medietränat omdöme liknande det vi annars brukar förvänta oss av makthavare. Är det ett rimligt krav? Värt en tårta?

Årtiondet som har gått kännetecknas ironiskt nog – trots all utveckling på informationsområdet – av påfallande många bakslag för yttrandefriheten. Väldigt ofta har dessa bakslag inte haft med diktatur att göra, utan med en tilltagande benägenhet till självcensur och relativisering i balansen mellan friheter och rättigheter – och mellan stort och smått.

Om internet – 00-talets mest älskvärda framsteg – ska anklagas för något så är det att det är så väldigt mycket lättare att vara hycklare på nätet. Och mycket lättare att kalla andra för det. En handgripligt kastad tårta framstår nästan som ett prov på mod jämfört med webbens anonyma pajkastning.

Men hur syntax error det än kan bli på webben är det alltjämt människor som felar – och kastar. Iacta humanum est?

Gott nytt, ses på tiotalet!

Ledarredaktionens blogg blogg.svd.se
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X