X
Annons
X

Kastners roman ingen lyckad litterär hälsning

Mats Gellerfelt (SvD 5/2) undrar oroligt var jag befunnit mig sedan T S Eliot gav ut "Det öde landet" - alltsedan 1922 har jag förstås varit instängd i en lufttom kammare fylld av böcker medan dammet stillsamt lagt sig över både dem och mig, likt Canettis fnösketorre Kien som det går illa för i slutet av "Förbländningen".
Nej, jag har visserligen både hunnit läsa en del böcker och recenserat vissa under årens lopp, men dessutom har jag försökt lära studenter vid några utländska universitet god sed vad gäller konsten att citera, och var gränsen går mellan legitima litterära lån och plagiat. Jag har varken gått i taket, som Gellerfelt tror, eller rasat, som Jonas Thente i Dagens Nyheter (3/2) förmodar. Inte heller har jag varit särskilt upprörd, som Andreas Brunner i Sydsvenskan (5/2) gissar. Så mycket har jag inte engagerat mig i Fabian Kastners tilltag när han brandskattat en stor mängd författare på material till sin egen debutroman - det finns förvisso grällare exempel.
Men det kan vara värt att
diskutera ett så mossigt begrepp som ärlighet i samband med Kastners berättelse. Gellerfelt jämför också med Gunnar Ekelöfs "En Mölna-elegi". Där kan man ha nytta av lärda kommentatorer som Leif Sjöberg och Paul Åström, men redan på sista sidan tillfogade poeten själv en förklarande not, fast inte lika utförlig som Eliots (som hade blivit ännu längre om inte Ezra Pound, il miglior fabbro, strukit i manuskriptet).

Inga sådana hänvisningar finns i "Oneirine", där får man invänta fotnoterna från en beläst litteraturvetare med spårsinne. Jonas Thente nämnde Rachmaninovs Paganini-variationer och Duchamps mustasch på Mona Lisa, jämförelser som haltar - i båda fallen vet vi vad som varieras. Men hur välbekant var Perecs "Vinterresan" för svenska läsare ännu för en månad sedan? Johan Dahlbäck i Göteborgs-Posten (7/2) var en av de ytterligt få recensenterna som upptäckte vilken nytta Kastner dragit av den novellen. Ett enda kapitel i "Oneirine", det tjugosjätte, skiljer sig markant från och höjer sig över de
övriga i boken. Där är intrigen finurlig, och framställningen får liv. Intet under att både Dahlbäck och jag härsknade till när vi såg inte bara drygt en halv sida ordagrant överflyttad från "Vinterresan", men också hela den festliga handlingen.
Det finns en "ovedersäglig charm i detta hälsande mellan tid, rum och författare" skriver Gellerfelt. Så är det förstås hos Eliot (""You! hypocrite lecteur! - mon semblable, - mon frère!"..."), med citationstecknen noga utsatta, och hos Ekelöf ("Klockan ett / kom en sprätt...").
Men hur lyckad är en sådan hälsning ifall de allra flesta läsare (och recensenter) missar den helt? Kan läsaren lita på att Kastners enda intention varit att just hälsa? Hur skulle reaktionen blivit om han på samma vis upprättat en anonym dialog med en nu levande inhemsk författare vars uppfinningsförmåga och formuleringsglädje han klippt, för att sedan klistra in i en bok med ett helt annat författarnamn, sitt eget? Själv har jag svårt att se det legitima i detta dubbla lån - C G
Bjurström har ju besparat Kastner grovjobbet att översätta Perec - trots allt tal om collage, pastisch och palimpsest.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X