Kassia skaldade himlens och jordens förbund

Under strecket
Publicerad
Annons

Den bysantinska skaldinnan Kassia hör till den medeltida kyrkans mest fängslande gestalter. Många av hennes hymner används fortfarande i dagens ortodoxa kyrka..
Av per-arne bodin
En av de mest fascinerande kvinnogestalterna i den medeltida kyrkans värld vid sidan av Heliga Birgitta och Hildegard av Bingen är den bysantinska skaldinnan Kassia. Hon levde ungefär mellan åren 800 och 860 och hon var en av de få kvinnliga författarna och nästan den enda kvinnliga teologen i Bysans. Kassia föddes i Konstantinopel där hennes far var en högt uppsatt hovman. De första fyra decennierna i skaldinnans liv sammanföll med ikonoklasmens andra period som avslutades med bildvännernas slutgiltiga seger vid ett kyrkomöte 843.
Kassia ställde sig redan i sin ungdom på ikonodulernas sida mot kejsaren och Konstantinopels tongivande kretsar och kanske då också mot sin egen far. Liksom en rad andra framstående bysantinska kvinnor försvarade hon ikonerna. Hennes inställning i bildfrågan framgår av tre bevarade brev från
820-talet från den store bildteologen Theodoros Studiten som vid denna tid befann sig i förvisning på grund av sina åsikter. I breven tackar den förvisade abboten för den hjälp som han och en annan förvisad ikonvän fått av Kassia, och det blir också klart i breven att hon själv fått lida för sitt ställningstagande.
Kassia är mest känd för en halvt anekdotisk, halvt legendarisk episod ur sin biografi. Hon kallades tillsammans med elva andra kvinnor från olika delar av Bysans till brudsyn i det kejserliga palatsets Pärlsal. Det var änkekejsarinnan Eufrosyne som på så sätt ville finna en maka åt sin son, kejsar Theofilos. Han kom in i Pärlsalen med ett guldäpple i handen som han skulle ge till den flicka han fann behag i som tecken på att hon skulle bli hans gemål. Han gick fram till Kassia för att överlämna äpplet till henne, men kanske blev han förvirrad av situationen, kanske associerade han till guldäpplet han höll i handen, men hur som helst yttrade han de i sammanhanget mindre väl valda orden: "Det
är genom kvinnan som allt ont har kommit till jorden". Han tänkte alltså på Eva och syndafallet. I stället för att instämma i vad kejsaren just yttrat dristade sig Kassia att replikera med en annan hänsyftning på Bibeln: "Men också allt gott har spirat ur kvinnan". Hon tänkte alltså på att Maria fött Kristus. Detta svar gjorde kejsaren så förlägen att han gick vidare och i stället överlämnade äpplet till en annan kvinna, Theodora, som blev hans gemål.
Några Kassiaforskare har velat se denna episod enbart som en legend, särskilt som den omnämns först i en kröniketext skriven hundra år efter skaldinnans död. Det skulle så att säga post factum ha varit av intresse att tillskriva den ikonoklastiske kejsaren detta föga kejserliga uppträdande. Vad som förefaller mig tala för sanningsenligheten i historien är de konkreta detaljerna och att händelsen så väl överensstämmer med vad vi för övrigt vet om Kassias liv och karaktär.
Någon gång på 840-talet grundade Kassia sitt eget kloster i Konstantinopel, där hon
verkade som abbedissa och författare fram till sin död ett tjugotal år senare. Hon ägnade sig både åt religiöst och profant författarskap. Det senare består av en samling aforismer kallade gnomai. Det är fråga om en antik genre som överlevde in i den bysantinska perioden. Kassias inspirationskälla var här hennes brevvän Theodoros Studiten som också skrivit en samling aforismer. I sina gnomai kritiserar hon olika slag av mänskliga svagheter och kanske framför allt dumheten som i följande epigram, där man velat se kejsar Theofilos som måltavla: "För dumbommen finns det ingen medicin, / ingen hjälp utom döden, / en dumbom i hög ställning höjer sig över alla, / och dessutom yvs han allt lov. / Som man inte kan böja en hög pelare, / så kan man inte på något sätt förändra en / dumbom."
Aforismerna ger intryck av att vara skrivna av en intelligent, självsäker och ekonomiskt oberoende kvinna, något som stämmer med vad vi för övrigt vet om hennes biografi. Några aforismer byggda på konstruktionen "jag hatar"
visar också hennes kraftfulla gestalt: "Jag hatar tigandet när det är tid att tala. / Jag hatar den okunnige som jag hatar Judas. / Jag hatar den som anpassar sig till alla." Det finns något oförsonligt och nästan hätskt i detta uppradande av olika hatobjekt, långt ifrån olika föreställningar om kristen ödmjukhet och kristet allförlåtande.
Som författarinna är hon ändå mest känd för sina hymner, till vilka hon själv också ibland komponerat musiken. I dagens ortodoxa kyrka används fortfarande ett tjugotal av hennes texter i liturgiskt bruk.
En tysk bysantinolog har menat att hennes hymner knappt kan räknas som poesi över huvud taget. En helt annan inställning till hennes författarskap har den ryske författaren och Nobelpristagaren Boris Pasternak. I hans roman "Doktor Zjivago" citeras och tolkas bland annat hennes mest berömda hymn, som användes i kyrkan under vespern på onsdagen i Passionsveckan då den ortodoxa kyrkan påminner om synderskan som tvådde Kristi fötter (Luk 7:37-39). I den kristna
traditionen brukar hon identifieras med Maria Magdalena som smorde Kristus inför hans lidande och död (Joh 12:2-8):

Herre, den kvinna,
som fallit i många synder,
antog myrrabärerskornas gestalt,
sedan hon upplevt Din gudom,
och under veklagan frambär hon
myrra till Din begravning.
O ve mig, ropar hon,
ty natten är för mig
en brinnande eld av obetvinglig lusta,
en mörk och månlös trängtan till synd.
Mottag mina tårars källor,
du som genom molnen
låter havets vatten strömma ned.
Böj Dig mot mitt hjärtas suckar,
Du som fick himlarna att böja sig
för Din outsägliga utblottelse.
Jag skall kyssa och med mitt huvudhår åter torka
Dina allra renaste fötter,
de för vilka Eva i paradiset, om aftonen,
gömde sig i fruktan,
då hon hörde stegen.
Mina synders mångfald,
och Dina outgrundliga domslut
vem kan utrannsaka dem,
min själsfrälsande Frälsare.
Ringakta icke mig, Din tjänarinna,
Du som är oändlig i nåd.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons