Kassettband gav röst åt pickande tonårshjärtan

Under strecket
Publicerad
Annons

”You wanted the best and you got the best, the hottest band in the world…KISS!” Jag var tio år och jag hade aldrig i mitt liv hört något så coolt som ­inledningsriffet till Detroit rock city. Det var ­musik som krävde maxad volym. Det var musik som bar löftet om ett universum långt från vuxenvärlden med sina lågmälda Björn Afzelius-plattor, näbbstövlar och ändlösa tråkprat vid matbordet. En värld där vuxna män bar smink, dreglade blod och hade elgitarrer som kunde spruta eld. En värld som gjord för en tioåring och som kom till mig på en knastrande BASF-kassett.

Kassettbandet var sedan den dagen en oumbärlig del av min ungdom. Det var genom rec-­knappen på våra bandspelare som jag och mina vänner dokumenterade världen omkring oss. Storebröders ­vinylsamlingar kopierades, Kaj Kindvall och hans trackslistor ­förevigades och dataspel till våra Commodoredatorer spreds över skolgården med hjälp av de små kassetterna i hårdplast. När vi blev äldre skrev vi inte kärleksbrev. I stället lade vi ner enorm möda på att sammanställa blandband vars sammansättning av låtar skulle säga våra pickande tonårshjärtans mening. Vi konsumerade inte bara popmusik. Vi använde den som poesi.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons