X
Annons
X
Recension

Karlsson på taket Karlsson på taket som avdankad popstjärna

Nour El Refai och Krister Henriksson i Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater. Foto: OLA KJELBYE

En ensam kille och en vacker, genomklok, lagom tjock man i sina bästa år med propeller på ryggen. Lillebror och Karlsson på taket behöver varandra. Deras vänskap närs av bus, påhitt och längtan efter gemenskap. Karlsson är egentligen odräglig. Litteraturvetaren Boel Westin skriver i en programartikel till Göteborgs stadsteaters uppsättning av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket” att han personifierar några av dödssynderna; högmod, girighet, avund och lättja. Men han har också en filurig charm, annars vore Lillebrors kärleksfulla trofasthet omöjlig.

Krister Henriksson gör en sanslös entré som den motoriserade takgrannen. Propellersmatter i fjärran. Så flyger han in, graciös som en överårig Peter Pan, vinkar nådigt, lysande av behagsjuka och bubblande av leklust. Här ska bli lattjo, livat och lajbans! Och det blir det. Första akten i Alexander Öbergs bearbetning och regi är uppfinningsrik, ömsint uppkäftig och underhållande.

Nour El Refai och Krister Henriksson i Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater.

Foto: OLA KJELBYE Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X