Annons

Jag talar om kärlekKärleksroman som både mättar och förför

Emmanuelle Pagano.
Emmanuelle Pagano. Foto: Vincent PFRunner

Emmanuelle Paganos verk låter en stor mängd älskande beskriva kärleken in i minsta detalj. Läs lite i taget, och låt dig förföras av skönheten i fragmenten – men sluka den inte i ett svep, för då kan den stå dig upp i halsen, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Varseblivningen hos den älskande är helskärpt, om än suddig i kanterna eftersom tunnelseende fungerar så. Det är så mycket en älskande vet om föremålet för kärleken, saker som ingen annan har anledning att lägga märke till. Detta att registrera, notera och förnimma ner på detaljnivå är sällan något man bemödar sig med om man inte älskar. Gester, röstlägen, ansiktsdrag i olika vinklar, små (o)vanor och ordval, inget blir obetydligt – inte ens skiljetecken. Det är löjligt intill vansinnets gräns, långt förbi den. Och förmodligen inget att göra åt.

Emmanuelle Pagano är skicklig på att gestalta den där varseblivningen, den särskilda blicken som uppfattar allting. Kärleken kan sannerligen vara blind, men faktum är att den samtidigt ser väldigt bra. Den letar inte alls enbart efter likhet, utan i lika stor utsträckning efter skillnad; efter vad som är särskilt med just den här människan – med den älskade: ”Hon befriar mig från vardagen genom åtbörder och ord som ändå är helt vardagliga, alldagliga. Hon har ett annat sätt att vara här.”

Annons
Annons
Annons