Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Clemens Poellinger: Kärleksknarket runt hörnet

Vårt behov av att vara happy happy kanske kan tillfredsställas med en kärleksdrog. Clemens Poellinger funderar över om skilsmässofrekvensen kan modifieras neurokemiskt.

(uppdaterad)
En del av omslaget till Happy Happy, en bok om skilsmässa, av Maria Sveland och Katarina Wennstam.
En del av omslaget till Happy Happy, en bok om skilsmässa, av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Ett – med dagens mått mätt – långt äktenskap och ett ännu längre samboförhållande senare vet jag att kärlek har ett inbyggt bäst före-datum. Många av mina kvinnliga vänner och bekanta har läst förrförra höstens debattbokshit ”Happy happy, en bok om skilsmässa” sammanställd av Maria Sveland och Katarina Wennstam. De instämmer med ett rungande ”Happy” när de nu äntligen blivit av med sina losers, alternativt blysänken eller helt enkelt psykopater till män. De som tillika är fäder till happymammornas barn och alltjämt ger upphov till evigt sms:ande om att kamma löss, ta med överdragsbyxor i rätt storlek, se till att läxorna blir gjorda. Sådana saker som gubbarna i varierande ålder aldrig trodde sig behöva höra mer i och med att man numera bor på olika håll och att en avgörande anledning till det är att man faktiskt är hopplös. Ett konstaterande som i sig självt rimligtvis borde sätta punkt för alla fortsatta uppfostringsförsök.

Men icke, för kärlek och det post-amorösa tillstånd som därefter inträder har knappast något med logik att göra.

Men möjligen med biologi. Vår sexdrift, kärlekstörst och behovet av att bygga gemensamt bo är mäktiga impulser, blästrade genom millennier av evolution. De förmår skapa starka och hyfsat monogama band mellan par. Men de varar endast under den relativt korta tid det tar att uppfostra barn till den ålder då de under ett neolitiskt förflutet kunde bidra till klanens försörjning. Evolutionen har inte skapat oss för att vara lyckliga, utan låter oss snarare vara lyckliga för att vi ska hålla oss vid liv och föröka oss. I och med att reproduktionsfasen är överstökad har kärleken gjort jobbet och falnar snabbt. Något som numera spränger de flesta parrelationer – i de samhällen där skilsmässa är socialt och kulturellt acceptabelt – eftersom vi överlever våra tidiga förfäder med många decennier.

Annons
X

Det hävdar Brian D Earp, forskare på The Oxford Uehiro Centre for Practical Ethics, knutet till filosofiska fakulteten vid Oxforduniversitetet, i ”Love and other drugs”, en text jag snubblar över i senaste utgåvan av Philosophy Now.

Där utvecklar han argument för att vår mänskliga natur – längtan efter att ha mycket sex med många och dess välkända konsekvenser för skilsmässofrekvensen – kan, och kanske borde, modifieras neurokemiskt. Varför? Därför att stabila äktenskap resulterar i bättre fysisk och mental hälsa, upplevelse av mening och ett längre liv. Medan otrohet möjligen genererar bättre litteratur, musik och konst, men mest smärta, sorg och ibland våld.

Happy happy, alltså. Men inte genom skilsmässa utan genom en kärleksdrog – precis som i sagorna.

Det finns redan en samhällelig acceptans för en del sådana. Vi dricker vin, en ganska magisk kärleksdryck givet rätt tillfälle och dos. Viagra hjälper mognare par och om vi redan använder vissa former av droger finns det inga skäl till varför inte två samtyckande vuxna skulle kunna påverka sin neurokemi. Enligt kärleksfilosof Earp ligger kärleksknarket bara runt ett farmakologiskt hörn eller två innan det är ute på marknaden.

Senaste krönikorna på SvD Kultur

Annons
Annons
X

En del av omslaget till Happy Happy, en bok om skilsmässa, av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X