Annons
Recension

Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitörKärleksfullt porträtt av bortglömd författare

FRUKTBART MÖTE När Per Wästberg sammanfattar den orättvist bortglömde Gustaf Adolf Lysholms författarskap, sammanfattar han också sitt eget. Biografin är det bästa Wästberg har skrivit, konstaterar Carl-Johan Malmberg.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det finns många bortglömda författarskap i svensk litteratur. Men det finns få om ens något så oförtjänt bortglömt som Gustaf Adolf Lysholms. Ändå var det inte länge sedan han skrev, hans 15 böcker, diktsamlingar, romaner, självbiografier, eller blandformer av alla tre, publicerades mellan 1953 och 1973. Flera som ”Stad med lykttändare och hästar” eller ”Nu snöar det på Östermalm” har hans älsklingsstadsdel i centrum, där föddes han 1909. Alla hans böcker har en helt och hållet egen ton, ekotoper i miniatyr, nostalgikristaller där förflutna ögonblick, platser och människor uppenbaras och belyses från olika håll. Berättaren rör sig. Världen står lysande stilla. Marcel Prousts ord ”De enda sanna paradisen är de som vi förlorat” gäller.

Först många år efter Lysholms död 1989 blev jag själv bekant med honom. Jag sammanfattade min läsning i Svenska Dagbladet: ”Först som sist är Gustaf Adolf Lysholm en lyckans och livsaptitens gestaltare. Hans stil, egentligen helt och hållet opreciös, åstadkommer ständiga pärlor i rang med Marcel Proust.”

Annons
Annons
Annons