X
Annons
X
Recension

Två adelsmän från Verona Kärlek, tjänstefolk och en hund lyfter gräsgården

En nyöversättning kan ibland förlösa gamla texter som anses nästan ospelbara. Om man också har en grupp unga aktörer som vet hur man spelar Shakespearepjäser med själ, hjärta och hund. Då jublar publiken.

Christopher Lehmann och Wayra Monasterio
Christopher Lehmann och Wayra Monasterio Foto: Patrik Persson

Bräder. Det är allt man behöver för att spela en Shakespearepjäs. Om man vill kosta på kan man lägga till några telefoner, en säng och en hund. Det hjälper om man nyöversatt stycket, och därmed tvingat regissören och ensemblen att ta ställning till replikerna. Alltför många pratar sig igenom elisabetansk text, glider på versen och springer genom metaforerna. Här talar man orden, artikulerar innebörden och ljudbilden. Det är en fröjd.

Shakespeare på gräsgården, Shpg, har under mer än två decennier spelat teater på plätten mellan den gamla klosterkyrkan och Bjälbopalatset, mellan andlighet och makt, mellan kalksten och tegel. Utan stora resurser har man skapat ett slags barfotateater, med enkla medel under bar himmel. Man har blandat unga aktörer och ivriga amatörer. Det är en beundransvärd gärning. En envis och ofta radikal utforskning av Shakespeares värld.

Christopher Lehmann och Wayra Monasterio

Foto: Patrik Persson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X