Kärlek på distans - funkar det?

Psykologen Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarnas frågor på SvD.se/idag.

Publicerad
Annons

FRÅGA: Hej Madeleine. Jag är en 21 år gammal kille som känner mig ganska vilsen och olycklig. Är väldigt känslig och har aldrig velat gå in i ett förhållande med tanke på de stora och svåra känslorna. I augusti träffade jag dock en tös jag ville bjuda in i mitt liv och dela saker med. Vi är från samma stad men hon pluggar i ett annat land. Under hösten sågs vi sporadiskt och jag har besökt henne där hon bor. Framtiden ter sig oviss, och saknaden är väldigt väldigt stark. Vi känner båda att vi är olyckliga som det är nu, och olyckan smittar av sig på saker runt omkring. Vi har aldrig tillbringat mer än två dagar tillsammans på grund av avståndet, så varje gång man ses kan det kännas stressat. Det trivs varken jag eller hon med. Jag har alltid varit självständig och ser på det här förhållandet som något stort. När jag tänker på oss tänker jag på mitt liv. Minnen av kärlek, tankar om kärlek. Alla böcker jag har läst, alla filmer jag har sett. Hela situationen är helt enkelt enormt frustrerande.

Hur hittar jag energi? Hur kan jag ge den till henne? Är det värt det? Jag försöker ta bit för bit och det har känts bra under några perioder då jag vetat att hon finns där. Men jag står inte ut med tanken på att kärleken gör oss olyckliga. Svalnar det? Hur kan jag lova henne att det inte kommer att svalna? Jag har förstått att det inte går att ha ett vanligt förhållande på distans, det är väl därför det heter distansförhållande antar jag. Jag vill visa ömheten, ha henne i vardagen och älska henne. Vi är uppe mycket i livet båda två, då hon har examensarbeten att slutföra, och jag har praktik.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons