Annons
X
Annons
X

Per Wästberg: Kärlek, mod och svek i naziterrorns Paris

Med de manliga soldaterna bortförda till tvångsarbete var det naziockuperade Paris en kvinnornas stad. En ny bok beskriver de franska kvinnornas hittills ganska odokumenterade tillvaro, som präglades av såväl medlöperi och tragik som motstånd och osannolika hjältedåd.

Parisiska i samspråk med Luftwaffesoldater, 1943.
Parisiska i samspråk med Luftwaffesoldater, 1943. Foto: André Zucca/IBL

Paris 1940. Tyskarna plundrar alla judiska hem och lagrar 20 000 privata konstverk i Jeu de Paume där Hermann Göring väljer bland skatterna. Kvinnorna i Paris värnar sitt rykte om elegans. Utan strumpor brunfärgar de benen och ritar en söm på vaden. Vissa kvinnor samverkar med ockupanterna. 100 000 barn föds med tysk far och 1943 kräver 80  000 kvinnor understöd för sina barn med tyskar; de flesta ensamma fruar eller övergivna flickvänner. Många spelar dubbelt och skaffar sig förbindelser för att skydda de närmaste, särskilt om dessa är judar.

Sedan två miljoner soldater försvunnit till tvångsarbete i Tyskland går kvinnor in i olika former av motstånd. Paris blir kvinnornas stad. Deras historia förblir länge oskriven, men det är kvinnor som upprättar nätverk med de allierade, spionerar och avlyssnar. De låtsas vara oskulder och unga flickor, bär vapen i skolväskor och brev i underkläder och höga frisyrer, flirtar sig fram, byter namn och bostad. Mången portvakt gömmer judar och partisaner och sänder iväg polis och Gestapo; deras namn kommer aldrig att bli kända. Men flera förråds, förhörs, torteras och forslas till Ravensbrück, koncentrationslägret för kvinnor, som mot slutet av kriget bygger gaskammare. Några kastas levande i krematorieugnen.

De var politiska fångar och återvände till Paris mest som skelett och utan hår, så det hände att man spottade på dem i tro att de var rakade kollaboratörer. Som hjältar, ofattbart modiga, borde de ha tagits emot, men människor var trötta på lidande och vände sig ifrån dem. Kvinnorna teg, dog av sina umbäranden, begick självmord. Men några slöt sig samman, ledda av Geneviève de Gaulle, generalens brorsdotter som överlevt Ravensbrück. De krävde rehabilitering, ersättning, belöning. På 80-talet upphörde likgiltigheten och man samlade in memoarer av kvinnor, både av de judiska offren och av dem som varit aktiva i motståndet.

Annons
X

Anne Sebba, journalist och forskare, har skrivit ”Les Parisiennes: How the women of Paris lived, ­loved and died in the 1940s” (Weidenfeld & Nicolson). Var och en av dess nästan 500 sidor är lärorik, spännande och väsentlig. En epok lever upp, färgläggs och analyseras utifrån den stora och den lilla historien, med artiga fransktalande tyskar 1940, villiga att dela med sig av matransoner, med Gestapos terror alltifrån 1943 och Vichyregimens deportationer av judar. Sebba inriktar sig på röster som sällan hörs, på upplevelser som undanhållits oss. Hennes kvinnor kommer från varje tänkbar bakgrund och de berättar om kamrater som försvunnit, avrättats eller glömts bort i en manlig historieskrivning.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Anne Sebba har tidigare skrivit biografier över bland andra Jennie Churchill, Moder Teresa och Laura Ashley. Foto: Richard Gardner/IBL

    Det var kvinnorna som efter den 10 juni 1940 stod i första linjen mot Wehrmacht. I det franska patriarkatet fick de inte ha egna bankkonton (och ingen rösträtt förrän 1946), de behövde tillstånd från sina män eller pappor för att arbeta eller inneha egendom. De hade fått hushållspengar av män som nu var krigsfångar, så de måste skaffa mat bäst de kunde. Några som trodde på tysk seger gav upp. Sabotagen inleddes senare.

    Enbart i Paris bodde 150  000 judar, flertalet sekulära. På Pierre Lavals order sändes alla judiska barn till Auschwitz, det yngsta 18 månader. Tre procent av de deporterade återvände. Men av motstånds­folket återvände hälften.

    De prostituerade i Paris deporterades till tvångsarbete och död. Många av dem hade gömt brittiska flygare på flykt i bordellerna. Åtskilliga som blev kvar i Paris – både prostituerade och husmödrar – saknade män som beskyddade dem och hade för matens skull umgåtts med tysk militär. Ekonomiskt samarbete bestraffades efter kriget mindre strängt än sexuell underkastelse.

    En form av motstånd som Sebba skildrar med bravur är unikt parisisk: konst och mode. Tyskarna ville deportera 25 000 sömmerskor men övertygades om att Paris utan modehus skulle mista sin glans. De kvinnor som förblev fashionabla bidrog till stadens självförtroende. Sebba ser en sann parisiska i en kvinna som föredrog att använda sin dagsranson på ett par gram fett till kräm för händerna som behövde skonas mer än magen. Estetiskt motstånd bjöds av Jeanne Bucher, en gallerist som öppnade utställningar av ”dekadenta” kubister och surrealister.

    När Sebba betraktar skeendet genom kvinnors ögon ser hon kvinnor som krossades av kriget likaväl som kvinnor vilkas liv laddades med mening. Hon har läst tusentals brev, dagböcker och memoarer, intervjuat, lyft på urholkade juveler och träsulade skor: ­deras klacketiklack var ockupationens ljudremsa.

    Alla privata bilar var tagna i beslag. Men två ­miljoner cyklar åstadkom ett nytt mode med långbyxor och delade kjolar. Motståndets kvinnor ­cyklade med hemliga budskap, vapen och falska ID-kort – trotsande Vichys krav att kvinnor skulle vara hemma, laga mat och föda barn, inte röka, gå i byxor eller klippa håret kort.

    Man smälte ner familjens silverbestick till broscher för att behålla sin yttre värdighet. Man gömde dokument i barnvagnen, en radiosändare i en korg med rovor. Några fångades av riskerna och av den erotiska spänning som uppstod inför osäkra morgon­dagar. Rika arvtagerskor höll salong för författare och konstnärer: Marie-Laure de Noailles, nedstigande från Marquis de Sade, och Florence Gould, halvfransk miljardär, underhöll Man Ray, Buñuel, Giacometti, Gide, Mauriac, Cocteau, Salvador Dalí – den elit som stannat i Paris.

    Hélène Berr dog i läger. Hennes dagbok gavs ut långt senare. Hon läste vid Sorbonne, blev violinist, spelade Schubert mitt i terrorn och undrade hur ”Forellkvintetten” kunde samexistera med en värld där kvinnor födde barn i rännstenen och judar förbjöds att korsa Champs-Elysées och lagen föreskrev att allt hår i frisersalongerna skulle samlas upp för att bli tofflor. Och där den unga Marie-Louise ­Giraud 1943 blev en dyrkad symbol sedan hon giljotinerats för att ha utfört aborter.

    Tyskarna betalade frikostigt angivare. Deras Radio-Paris sände program med brev från lyssnare som förrått sina grannar och rivaler i kärlek eller affärer och sina egna familjemedlemmar. Många svar kom från kvinnor som pekade ut en affär ägd av en jude med frågan om hon finge överta den.

    I Ravensbrück misshandlades de nykomna både av avundsjuka ryska fångar och av de kvinnliga korpralerna; en sådan skar i raseri av strupen på en fransyska. De franska politiska fångarna höll ihop, äldst var Emilie Tillion som föreläste om fransk konst; hennes dotter Germaine överlevde motsatt sin mor och blev efter kriget en av de mest framträdande intellektuella.

    I lägret hölls talrika prostituerade från Paris; Himmler tvingade dem att inrätta tre nya bordeller. Dessa opolitiska flickor straffades dubbelt genom att göras osynliga efter kriget. Alla utsattes för timmar i kyla, ofta nakna med blodet rinnande hos de nykomna som ännu menstruerade.

    Jeannie Rousseau, 24, hade överlistat nazisterna och sänt exakta rapporter om V1-bomber och V2-rakter där hon jobbat som sekreterare med tyska officerare och franska industrimän. Tack vare ­henne kunde Churchill bomba tyska fabriker längs kusten. Hon tände ett hopp hos sina kamrater men togs ut till en ammunitionsfabrik för att rengöra tunnor med svavelsyra. Då vägrade hon bidra till sina landsmäns död, sattes i straffcell, spolades med isvatten och piskades var morgon. Sedan sändes hon till Königsberg för att av sten och grus anlägga en landningsbana, i svår köld, med en fet kvinna som sparkade ut soppcontainern så fångarna måste slicka upp soppan på smutsig mark. I slutet av kriget krävde Hitler mer arbetskraft och allt fler kvinnor forslades till Tyskland, medan sabotagen ökade på tyska järnvägslinjer och kvinnor lärde sig göra bomber på köksbordet, cykla med dem ­under jackan och se ut som oskyldiga flickor.

    Efter kriget rakades 20  000 kvinnor för att ha legat med en tysk i utbyte mot ett par strumpor, de straffades av män som inte lyckats försvara dem. Det var tecken på ett förakt som inte drabbade män som haft ekonomiska förbindelser med ockupationsmakten. En vida spridd uppfattning var att männen hade kämpat och kvinnorna samarbetat med fienden. Men det var kvinnor som varit kurirer eftersom de såg mindre misstänkta ut med sina ­väskor. Få ville inse detta åren efter kriget. Männen, hette det, måste återfå sina avlönade jobb som ­tagits av kvinnorna – för att få tillbaka sitt själv­förtroende. Flera tusen kvinnliga politiska fångars erfarenhet saknas i periodens historia.

    Tyskarna hade tömt 38 000 hem i Paris. Mycket få fick tillbaka föremål och möbler som var laddade med känsla och minne. Att omges av husliga ting definierade en identitet, vem man var och hur man levde. De flesta återvändande, judar eller inte, hade drömt om den dag de skulle se Paris igen. Deras besvikelse var stor, de kände sig osedda och glömda, och tyckte sig uppleva en andra död. De hemma­varande fattade ej vad de andra varit med om.

    Ravensbrück hade befriats av ryssarna som våldtog internerna men enligt några av kvinnorna försiktigt och broderligt eftersom de var på samma sida. Nio år efter krigets slut hade över en tredjedel av de deporterade dött som direkt följd av deras misshandel. Föreningar bildades för att ta hand om de tusentals föräldralösa barnen och få dem att inse att inte alla vuxna var fiender utan kunde ge dem ett hopp i en värld som svikit dem.

    Det fanns inget val, sas det efteråt, men det fanns. För en del kvinnor var valet att bära en prunkande hatt eller lämna krogen då en tysk trädde in, för ­andra en ekonomisk uppgörelse eller ett sexuellt utbyte. Kvinnors överlevnad i det ockuperade Paris medförde olika val, och Anne Sebbas bedrift är att aldrig döma utan få oss att förstå. Hon har skapat ett äreminne över de parisiskor som av blygsamhet tigit så länge.

    Annons

    Parisiska i samspråk med Luftwaffesoldater, 1943.

    Foto: André Zucca/IBL Bild 1 av 2

    Anne Sebba har tidigare skrivit biografier över bland andra Jennie Churchill, Moder Teresa och Laura Ashley.

    Foto: Richard Gardner/IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X