Annons
X
Annons
X

Kärlek börjar med bråk

Offentlig konst väcker starka känslor hos medborgarna. Konflikter riskerar att överskugga konstverken, men uppmärksamheten kan också bli ren marknadsföring. 2006 sågades två skulpturer ner i Växjö. På fredagen invigdes Jim Dines livligt debatterade Pinocchiostaty i Borås.

”Den passar inte in här i stan!”

”Kan man köpa sig en plats i det offentliga rummet?”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Insändarna till lokaltidningen har slagit rekord och det talas om den mest intensiva debatten i stadens historia. Och anledningen till den uppblossade konflikten mellan Borås styrande och medborgarna är detta mycket långa men milda väsen: Pinocchio av den amerikanske konstnären Jim Dine. Den nio meter höga statyn Walking to Borås, finansierad enbart med privata medel, invigdes på fredagen med Borås kulturchef Elisabeth Lundgren som konferencier.

    Annons
    X

    – Folk säger inte så mycket om vägmärken eller motorvägar, men just konst känner många är mer hanterligt att tycka till om. En sådan här konstdebatt betyder att man bryr sig om sin stad, säger Elisabeth Lundgren.

    Mycket har handlat om demokrati och det offentliga rummet, men också kring vad Pinocchio har med Borås att göra. Men enligt Borås Tidnings kulturchef Stefan Eklund skönjdes också ett kultur- och konstförakt.

    – Debatten har pågått i över ett och ett halvt år och visst har det förekommit mycket hätska utfall. Det är fascinerande hur upprörda vissa kan bli över en skulptur. Men Borås har haft fler sådana här kulturdebatter, bland annat år 2004 kring Fredrik Wretmans skulptur Bodhy som de flesta nu älskar. Men då tyckte många att det skulle vara en knalle i stället. Att tro att skulpturen alltid ska säga något om platsen är en missuppfattning. Skulle Borås bara ha ullsaxar, knallar och textilarbetare? Det är ju inte så många i konstvärlden som fokuserar på de motiven, säger Elisabeth Lundgren.

    Uppståndelsen i Borås är ingen isolerad företeelse. Danskan Kirsten Ortweds skulpturgrupp Hommage à Raoul Wallenberg vid Nybroplan i Stockholm har kallats både kärlekslöst och hundskitar. Marie-Louise Ekmans bild av Det svenska tungsinnet i form av en gråtande Gösta Ekman i helfigur, fick efter stora protester flytta från Limhamn utanför Malmö och placeras i en museikällare innan han fann ro i centrala Aftonparken. Skulpturen Jag tänker på mig själv blev bokstavligen sågad vid fotknölarna, efter att Marianne Lindberg de Geers skapelse hade invigts utanför Växjö konsthall. Vid Lantbruksuniversitet i Alnarp försökte någon att med traktor forcera Bobos hjärta av Katarina Norling. Och efter att Stina Opitz konstverk Cirkulation II, placerad mitt i Nygårdsrondellen i Linköping, vandaliserades blev det nästan folksport att ha en egen illegal rondellhund i varje stad.

    Frågan är varför offentlig konst får ta så mycket skit och varför den väcker så mycket ilska och engagemang från folk.

    Henrik Orrje är intendent på Statens konstråd, som sedan starten för 70 år sedan beställt och köpt in samtidskonst för att smycka statens offentliga rum. Han är just tillbaka från ett seminarium på Högskolan i Skövde, där två verk som Konstrådet köpt in upplevdes så stötande att de hamnade i ett förråd i fem år. I förra veckan var Cecilia Parsbergs två fotomontage - ett på en kvinna med blottat kön och ett annat på en kvinna i kängor som står på en naken mans huvud - åter upphängda i skolan.

    – Lärarna ville diskutera olika tolkningar kring konstverken. Det var säkert 75 personer där och det intressanta är att det inte går att få en entydig syn om vilka konstverk som ska prägla det offentliga rummet. Även om bilderna är starka, var alla eniga om att det är viktigt att de också får finnas och inte gömmas undan, säger Henrik Orrje.

    Varför blir det så ofta kontroverser kring offentlig konst?

    – Det finns flera orsaker, men först och främst för att verken får uppmärksamhet: att de har ett nyhetsvärde som inslag i det offentliga rummet. Men sedan har de verken också oväntade egenskaper som bryter mot normerna, så att de upplevs som främmande i det offentliga rummet. Men det har varit symptomatiskt för hur all konst har tagits emot genom tiderna. Det som bryter mot invanda mönster väcker starka reaktioner, säger Henrik Orrje.

    Som intendent har han ansvar för hur Statens Konstråds beställda och inköpta verk vårdas och förvaltas. Och han menar att det varken är många som hamnar i mörka källare eller som verkligen vandaliseras.

    – Vi gjorde nyligen en stor inventering av alla beställda verk sedan 1937, det blev drygt 1 500 stycken. Främst är det tidens tand och bristande underhåll som har gjort att de har slitits. Hamnar några i källare beror det inte på att de är provokativa, utan på plastbrist. Däremot återlämnas varje år runt 2 000 konstverk till Statens konstråd från myndigheter som lägger ner och flyttar.

    Konstrådet var också involverade när kungen i augusti 2001 invigde Kirsten Ortweds hyllning till Raoul Wallenberg. Juryns ordförande Per Wästberg talade bland annat om att ”…hon närmar sig den uppfordrande gåta där kallaste brutalitet möter den oväntade uppenbarelsen av mänsklig godhet.” Snart hördes dock andra röster, bland annat i SvD: ”En malplacerad monumental skandal.”

    Den tyska konstvetaren Tanja Schult har disputerat på monumenten över Raoul Wallenberg. Det finns 31 stycken spridda över världen, varav fyra i Sverige.

    – Kirsten Ortwed vänder på principerna när hon sätter ner skulpturerna på golvet. Dessutom är de låga och svarta. Allt det här är relativt nytt när man vill hedra någon med ett minnesmärke. Jag tycker ändå att det är en hyllning, men det är svårt för många att se.

    Hur viktig är placeringen för konstverket?

    – I Kirsten Ortweds fall är det kanske det allra viktigaste, annars kan man aldrig förstå hennes verk. Konstverket lider lite av att hon inte fick förtroende att göra det hon ville: att skulpturerna skulle få sprida ut sig mer. Hon använder havet som frihet och det är väldigt viktigt att skulpturerna fungerar tillsammans med havet och omgivningarna. Problemet var att man valde ut Kirsten Ortwed utan att riktigt ta hänsyn till vad konstnären ville. För samtidigt byggdes torget om och det blev en klassisk konflikt mellan arkitekt och konstnär, säger Tanja Schult.

    Hon tycker att Wallenbergmonumentet på Nybroplan definitivt sticker ut, jämfört med framför allt de internationella hyllningarna som är betydligt mer konventionella.

    – Många tror att det är ett monument över Förintelsen, men så är det inte. Kirsten Ortwed bryter mot mönstret på hur vi ser på konst. Och jag har en känsla av att folk mer och mer tycker om verket, helst yngre människor.

    Tror du att det vinner i långa loppet?

    – Det är frågan. Just nu tycker jag att det är spännande att hon vågar bryta mot stereotypen. Raoul Wallenberg agerade också annorlunda mot vad en diplomat normalt gjorde. Därför tror jag att hennes konstverk matchar vad han åstadkom. Sedan är frågan om hon blir ett föredöme för andra konstnärer. Om tio år är vi kanske så vana att effekten försvinner, och då är det inte längre spektakulärt, säger Kirsten Ortwed.

    Stormiga beslut kan dock leda till rena rama marknadsföringen. På Strandudden utanför Kristinehamn satsade man redan 1965 på en monumentalskulptur av självaste Picasso. För Pablo såldes platsen in med hjälp av bilder och värmländsk folkmusik. I dag är den 15 meter höga pelaren inte bara en av Picassos största skulpturer, utan även en slogan för staden: ”Picasso valde Kristinehamn. Välkommen du också!”

    I Borås kommer Pinocchioeffekten antagligen att göra allt utom att räcka lång näsa till staden.

    – Precis som Jim Dine tror jag att människor kommer att älska Pinocchio. Han väcker engagemang och många var ju uppe mitt i natten när han skulle flyttas i veckan. Vi har också haft en enorm uppmärksamhet från massmedia och det är klart att det betyder något. Hela veckan fylls stadskärnan med ett 20-tal skulpturer. Folk stannar till, börjar prata och titta. Jag tror att det kan ge en annan bild av Borås, än den av en trött och regnig gammal textilindustristad, säger Elisabeth Lundgren.

    Retar du dig på offentlig konst? svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X