Recension

Nattens regn och dagens mödaKarin Boyes tidsanda står i fokus

Elisabeth Hjorth är forskare och lärare i litterär gestaltning på Konstfack.
Elisabeth Hjorth är forskare och lärare i litterär gestaltning på Konstfack. Foto: Magnus Liam Karlsson

Det är 30-talets tidsanda som är i fokus för Elisabeth Hjorths roman om Karin Boyes och Ruth Kjelléns oväntade vänskap. En sällsynt klar blick över berättelsen där man som läsare drabbas av de bådas uppgivenhet.

Publicerad
Annons

Redan från början finns den med, den där söta smaken av potential som skapar ett sug att läsa vidare. Kanske är det något med Karin Boyes postuma utstrålning, som så många gånger har väckt ett starkare intresse för hennes liv och person än hennes verk.

Elisabeth Hjorths hängivna porträtt avviker från tidigare versioner, som Jessica Kolterjahns kärlekskranka våp i romanen ”Den bästa dagen, eller Pia-Kristina Gardes biografiska framställningar av Karin Boyes varmhjärtade vardagsjag. Den har inte heller mycket gemensamt med Margit Abenius inträngande kartläggning av de motstridiga drivkrafterna för hennes författarskap. I Hjorths roman ges varken Boyes andliga sökande eller sönderslitande ångest särskilt stort utrymme. I fokus står i stället hennes relation till tidsandan, de ständigt blandade, oklara kärlekarna och så ensamheten, som driver Boye att skriva de uppdiktade, bekännande breven till Ruth Kjellén som utgör den här berättelsens röda tråd.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons