Annons
X
Annons
X

Barbro Gustafsson Rosenqvist: Karin Boye satte poesin i rörelse

(uppdaterad)

Att Karin Boyes dikt ”I rörelse” använts i just bilreklamer är inte så konstigt: hennes poesi bejakar rörelse, dynamik, förnyelse. På var sitt sätt kom Boye och Artur Lundkvist att lansera den litterära vitalismen.

Artur Lundkvist (1906–1991) och Karin Boye (1900–1941)

Artur Lundkvist (1906–1991) och Karin Boye (1900–1941) Foto: TT

”I rörelse” lyder titeln på den dikt av Karin Boye som vid sidan av ”Ja visst gör det ont” måste betraktas som hennes mest avhållna, dikten om uppbrott från nattligt rastställe inför en gryende dag, om livets oändliga äventyr.

Vem sade att svensken läser allt mindre lyrik? Vem sade att reklamspråket är ointellektuellt? Den borde träffa herrarna och damerna på den reklambyrå som Mercedes-Benz anlitar. När de ser den lyxiga vagnen snabbt glida fram på vägen som är mödan värd, då associerar de genast till den sköna dikt som bär just namnet ”I rörelse”, om vår växlingsrika och fascinerande livsresa. Samma dikt som för några år sedan smyckade reklam för Renault. Halsbrytande (bildligt!), javisst. Men knappast gravskändning. Må Svenska Akademien glädjas åt att den största lyriken lever, och får hjälp att nå allt fler.

Rörelse, utveckling, förnyelse utgör ett huvudtema i Karin Boyes diktning. Dynamik, i motsats till stagnation, tillhör modernismens mest hyllade begrepp. Som en central symbol, för vitalitet och liv, framträder rörelsen i den strömning som i svensk litteraturvetenskap har fått just beteckningen vitalismen.

Annons
X

Särskilt utpräglat finner man motivet även hos en samtida diktare, Artur Lundkvist. I ”Atlantvind” (1932) talar denne på prosa, tydligt inspirerad av filosofen Henri Bergson och hans huvudbegrepp ”élan vital”, om ”det vitala livsflödet”. Samme författare fastställer i en titellös, mindre ofta citerad dikt med inledningsorden ”Detta lugn, denna säkerhet”, publicerad i samlingen ”Svart stad” (1930): ”Livets väsen är rörlighet”. Lugn och säkerhet är för Lundkvist inte något eftersträvansvärt. Tillfredsställelsen är otillfredsställande – mättnadens välbefinnande väger lätt mot längtans hunger och törst.

I Artur Lundkvists lyrik liksom i Karin Boyes är rörelsen ett genomgående motiv. Dessa båda diktare förknippas sällan med varandra, fastän de var nästan jämnåriga och trots betydande olikheter kan uppvisa åtskilliga gemensamma drag. En förklaring kan vara att Boye gick bort tidigt, medan Lundkvist för inte alltför länge sedan var aktiv författare. En annan orsak är kanske att de, trots att båda var vänsterengagerade, hörde hemma i skilda sammanhang – Boye i Clarté, socialistiskt studentförbund, rekryterat från överklass och intellektuell medelklass, Lundkvist blandklasskampens autodidakter med proletär bakgrund.

Från rörelsen är steget inte långt till vandringen, också ett motiv som man finner hos både Boye och Lundkvist. Vandringen har delvis tidstypisk karaktär. ”Wandervögel” fanns det gott om, såväl i verkligheten som i litteraturen. Att vandra var en favoritsysselsättning för Karin Boye, och motivet återkommer ofta i hennes lyrik, inte minst från studentåren med Uppsala och dess omgivningar som bakgrund – över vintriga slätter, längs vårligt Kungsängen med ”lätta liljeklockor”.

Artur Lundkvist å sin sida manar sina läsare att komma med och ”vandra på landet om sommaren” eller ”in under en regnbåge i september”. Men det konkreta vandrandet, om än skildrat med inlevelsens glädje, är övervägande en symbol för modernismens obändiga och eviga dynamik.

För den första Clarté-generationen kom ”I rörelse” att betraktas som förbundets kampsång. Kanske berodde detta på orden ”Den nya dagen gryr”, som man betraktade som en spegling av namnet ”Clarté”, ett uttryck för det nya, ljusa samhälle som man strävade mot. Dikten publicerades först i förbundets tidskrift. Författaren hade blivit medlem i Uppsalasektionen i januari 1925, månaden efter det att den bildats, och fick snart en central position.

Det verkar knappast som att Karin Boye hade för avsikt att med ”I rörelse” förmedla ett socialistiskt budskap – hon var troligen medveten om att dikten kan uppfattas annorlunda, utifrån läsarens personliga situation, och även angelägen att ge vidare syftning än maning till politisk kamp och strävan. Det handlar inte om någon marsch mot ett på förhand utstakat politiskt mål, som ett kommunistiskt idealsamhälle. Tvärtom betonas rörelsen, utvecklingen i sig själv, mer än ”mål och mening”. Vägen sträcker sig mot fjärran, utan att någon ände kan skönjas. Grundtonen i dikten är lyckan över levandet, över möjligheten och förmågan att vidga gränser, över att få anamma livet i dess överväldigande storhet.

Karin Boyes ”I rörelse” har regelbundet versmått – först i sin nästa diktsamling ”För trädets skull” skulle hon även i formellt avseende ta emot modernismens genombrott och låta sin vers bli fri. Dikten genomsyras av den mänskliga gemenskapen – färden är ”vår”. Under den nattliga rasten tänds eld och bryts bröd, urgamla manifestationer av samhörighet. Ur dikten talar en lyckoförnimmelse, rofylld mitt i upptäckarglädjen: under den korta vilan är ”sömnen ljuv och drömmen full av sång”. Rika upplevelser väntar – grundstämningen i dikten är trots spontaniteten utforskande och intellektuell.

Artur Lundkvists ”Detta lugn, denna säkerhet” griper omedelbart tag i läsaren med sin uppbrutna, ryckiga vers. Budskapet, ”Livets väsen är rörlighet”, är likartat Boyes men förmedlas på annat sätt. Tonen är aggressiv, stundom brutal. Lugnet och säkerheten benämns ”dödvatten”. Stormen, ”allt upprivande, omändrande”, räddar från det hemska ödet ”att förgås i fet lycka”. Lycka och ro är negativa, förbjudna begrepp – ”det finns blott spänningen mellan krafter”.

Rörelsen i dikten är inte som hos Boye det entusiastiska vandrandet mot ljus och äventyr. Lundkvist talar om strömmarna i djupen, om styrka som uppfyller och slungar ut, om kraftbrottning. Vår strävan gäller här inte samhörighet och gemensamma, mänskliga mål. Att vara mänsklig är att vara animalisk, att ”icke förneka vår djuriskhet” – i denna dikt tänds inga eldar under nattligt uppehåll, en urgammal metod att hålla vilddjur på avstånd. Här finns vilddjuren inom oss, och bör släppas fria.

Om Boye kan sägas sätta i centrum den förmåga till upplevelser och insikt som skiljer människan från lägre stående varelser, en intellektuell, humanistisk vitalism, står Lundkvist för en primitivistisk, icke-intellektuell vitalism, som tvärtom framhäver och idealiserar inte bara det djuriska utan också det vegetativa i oss, ”vår släktskap med mullen, sädeskornet”. Rörelsen är gemensam för de båda diktarna, men de resultat som rörelsen syftar till är högst olikartade.

Den humanistiska vitalism som Karin Boye kan sägas företräda, exempelvis i sin dikt om utveckling och förnyelse, fördjupas och accentueras i hennes sena diktning. (Här bör erinras om att begreppet vitalism internationellt enbart har annan och filosofisk innebörd, ett begrepp hämtat från Aristoteles, medan det i svensk litteraturvetenskap, oftast använt synonymt med primitivism, kommit att beteckna livsdyrkan och livsbejakelse.) I den år 1941 postumt utgivna samling av Karin Boye som fick namnet ”De sju dödssynderna” finner man dikter som ”Där slagrutan sänker sig” och ”Så drivs vi...”, dikter om rörelse, nu av annan karaktär – rörelsen riktas inte framåt, som i ”I rörelse”, inte utåt som i Lundkvists ”Detta lugn, denna säkerhet”, utan inåt.

”Där slagrutan sänker sig / går källådern fram”, där blir det möjligt att röra ”ditt eget ödes levande skikt”. I ”Så drivs vi...” lyssnar vi ”in i vårt inre”. Liksom i ”I rörelse” färdas vi mellan lägerbål och raster men skyndar inte framåt under entusiastiska tillrop utan lyssnar i stillhet, känner att vägen bär ”in mot ett okänt hemmets hav”.

Både Boyes och Lundkvists dikter har präglats av sina författares insikter i djuppsykologin. Hos Lundkvist finner man ekon av Freuds teori att civilisationen är en tunn, polerad yta, varunder döljs den aggressivitet som människan i vårt samhälle på ett onaturligt sätt tvingas undertrycka: ett mål för framtiden bör vara att inte förneka det djuriska.

I den djupt idealistiska Karin Boyes ”Så drivs vi...” står svaret på livets hemligheter att finna i vårt inre, när vi lyssnar till sorlet av ”en underjordisk bäck”, till ”en snäckas svaga sus, / där ändå hela havet hörs”. Det individuella upphöjs till gemensamt, den röst som talar till oss är det möjligt för alla att lyssna till. Diktarens djuppsykologiska beläsenhet omfattar inte bara Freud – även Jung har givit inspiration.

Av de båda modernistiska författarna är Artur Lundkvist här den mest renlärige freudianen. Under civilisationens artificiella yta döljer sig djurisk egoism, lust till förgörande – ”homo homini lupus”, människan är människans varg. De krafterna måste släppas fram.

Däremot visar sig Boye som sannare socialist än Lundkvist, ansedd som ytterligt vänsterorienterad. För henne bär människan inom sig goda krafter, ett huvudtema i synnerhet i hennes sena verk. Därför är det möjligt att bygga ett nytt, fritt och lyckligt samhälle, på solidaritetens grund. Detta är budskapet som förmedlas i hennes framtidsroman ”Kallocain” (1940), skriven under den mörkaste av tider.

Artur Lundkvist deklarerar i sin dikt ”en enda tro” som återstår, ”tron på livets djup i det röda blodet”, och ett enda mål för människan, att bli som djuret. Karin Boye ger uttryck åt en tro på en oförstörbar skapandemakt i människans inre, en makt som ger det outgrundliga livet mening.

Den primitivistiska vitalism som vi finner hos Lundkvist innebär självförverkligande, våldsam driftsutlevelse. Där hyllas själva levandet, drifterna, de obändiga krafter som för honom utgör livet, medan hans kvinnliga diktarkollegas tro på livet i stället yttrar sig i vördnad för det levande, för krafter som verkar inom oss och får oss att höja oss över det egna jaget.

Karin Boyes lågmälda lyssnande till en röst i vårt inre, till ett budskap – en vitalism som kan kallas humanistisk – innebär aktning för allt som lever, tro på livets makter. Fascinationen inför levandet blir till vördnad för det levande. I stället för om utlevelse kan man här tala om inlevelse. Dikten lämnar det individcentrerade för att bli allmängiltig, en manifestation av det djupast mänskliga.

Annons
Annons
X

Artur Lundkvist (1906–1991) och Karin Boye (1900–1941)

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X