X
Annons
X

Erik H Zetterström: Revykonstens nyskapare

Karl Gerhards genombrott inledde en ny epok i svensk revyhistoria, och hans strävan efter att åter närma sig fru Thalia genom att skriva mera teatermässiga revyer ingav respekt. Från att ha varit enbart en bred underhållning för stunden blev revyn en konstart att räkna med, skriver Kar de Mumma, skriftställaren Erik H. Zetterström, i en understreckare, vilken med anledning av att Karl Gerhard på lördagen fyller 60 år har fått titeln Revykonstens nyskapare.

Kar de Mumma (1904–1997) och Karl Gerhard (1891–1964).
Kar de Mumma (1904–1997) och Karl Gerhard (1891–1964). Foto: TT

Författaren och vissångaren Karl Emil Gerhard är född i Stockholm den 14 april 1891 och son till byggmästaren F. E. Johnson. Säkert döptes gossen inte till Emil efter farbror Norlander, som författade muntra visor till glada melodier redan på 90-talet. Namnet Johnson gjorde han sig definitivt av med för några år sedan. Det förekommer numera endast i självironiska sammanhang, t.ex. när han från revyestraden erinrar om sin beväringstid och den betydelse han haft för krigarandan inom Bohus bataljon. Han har alltid varit en stridens man, helst mot dubbla förköp, och otaliga är de tillfällen då han i sina livligt uppskattade radiomemoarer själv påmint svenska folket om de ärorika kupletterna under de även för vårt land så kritiska åren kring 1940. Dessa memoarer, fyllda av charm och espri, har givit Radiotjänst möjlighet att ta igen på de satiriska gungorna vad man förlorat på Karusellen. Och hans självironi har alltid varit ytterst klädsam.

Karl Gerhard är inte ensam bland mästarna om att ha begagnat ett förnamn som efternamn. En av hans företrädare och ävenledes författare till starka och omdiskuterade versdramer var Victor Hugo, om vilken vi vet att han som ivrig liberal kom på kant med Napoleon III och tvingades att lämna sitt fosterland. Så långt har det ännu inte gått med Karl Gerhard, men nog har han suttit ganska löst ett par gånger. Hans förtjusning över att under andra världskriget kunna stöta sig med ovänligt sinnade makter var inte att ta miste på, och i sitt prakthem ute i Saltsjöbaden, det femte i ordningen, har han på de mest kuriösa platser hängt upp inramade resolutioner och polisförbud, vilka vittnar om de gånger han framgångsrikt "trampat i klaveret". Andra revyförfattare och kuplettsångare, som aldrig lyckats väcka den minsta lilla anstöt, betraktar dessa souvenirer med stor avund. Ingen annan revyförfattare har haft så mycket med polisen att göra.

Om Karl Gerhards skoltid vet man inte så mycket, men så sent som i mars 1951 lyckades han klara en studentskrivning om Anatole France, vilket väl inte bara kan ha berott på att förstklassiga heminredningsexperter smyckat hans vackra bostad med ett oöverskådligt antal meter fransk litteratur i prydliga skinnband. För att vara revyförfattare är han ovanligt beläst och studerar med förkärlek även Atens Karl Gerhard, Aristofanes (445-385 f. Kr.). Han kan föra en litterär konversation på de flesta språk, även ryska, och är lycklig medlem av den exklusiva sammanslutningen Gamla östra-realare, vilket bevisar att han åtminstone under någon tid gått i läroverk. Han åtnjöt undervisning i det gamla skolhuset, som länge fick stå kvar som en dyster påminnelse därom. Vid flera tillfällen har han med yviga gester och en och annan bröstton sökt invagga publiken i den föreställningen att han kärvt vuxit upp vid Redbergslid eller i det s.k. Masthugget, men skolgången vittnar om att Karl Gerhard är en gosse från det övre ("dumma") Östermalm. Det hedrar honom givetvis och förklarar också varför många av hans tidigare alster var utpräglade östermalmsrevyer, där pisksnärtarna ven om de röda huvudena och även statsrådinnorna fick sin beskärda del av skämtet. Bland gamla grammofonskivor finner man den mästerliga visan, som bl.a. handlade om "fru Thorsson som gått från sin tvätt". Våra dagars moderna tvättmaskiner gör det möjligt för de flesta fruar att gå från sin tvätt, så nu är det inte lika roligt. Skämtet blev kanske inte så blodigt i fortsättningen, och på den nybyggda Folkteatern kunde man under 30-talet få se både Per Albin Hansson och Gustav Möller irra omkring bland kulisserna för att få en puss av Sickan Carlsson. En påpasslig fotograf fanns vid dessa tillfällen alltid till hands, ty Karl Gerhard har väl förstått att sköta sin reklam. Redaktör Jules Bermans betydelse för den Gerhardska revyepoken torde inte vara så stor. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Annons
X

Fadern var emot att Karl Emil Gerhard gick till teatern, men redan på den tiden hade en far inte så mycket att säga till om. Karl Gerhard studerade sig själv framför spegeln och upptäckte att han hade ett ovanligt dramatiskt utseende, varefter han drog sin mats ur Östra real och uppsökte en äldre skådespelerska, Berta Boch-Tammelin, som mot löfte om ersättning skulle lära honom att tala. Förr i världen ingick det nämligen i utbildningen för teateryrket. Hade fru Boch-Tammelin haft en aning om att eleven framdeles också skulle ägna sig åt sång, företrädesvis kuplettsång, är det troligt att hon tackat nej och i stället haft det lugnt och skönt hemma tillsammans med sin make, skalden Filip Tammelin. Nu kom det på Karl Gerhards lott att träget öva sig på Tammelins dikter, som han läste högt för den gamla skådespelerskan. Enligt malisen uppmanade hon honom enträget att "sprida innerlighet i vokalerna", och ambitiös som han var även på den tiden började han spridningen redan då han läste titeln. Att Karl Gerhard aldrig anlitats för att läsa Dagens dikt i radio måste bero på ett rent förbiseende. Han har även varma och mänskliga tonfall, vilka gör honom smått generad och en smula brydd. När han vid den senaste göteborgspremiären satt maskerad till Erlander med den lille kronprinsen i knät, skrev en kritiker att scenen gjorde publiken riktigt varm om hjärtat. Jag är inte riktigt säker på att det var Karl Gerhards avsikt med numret.

Vid scendebuten var han bara 15 år, men uppgav sig vara fyllda 18 för att få spela pastor Manders i Ibsens Gengångare på en turné. Och någon tid senare hade han förkovrat sig så pass, att en tidning i landsorten publicerade de numera klassiska recensionsraderna "Herr Johnson var bäst, detta icke sagt som något beröm". Till de mera dråpliga upplevelserna från den tiden kan man räkna den föreställning av Dödsdansen, där Karl Gerhard på grund av sjukdomsfall blev tvungen att spela både kaptenen och Kurt. Det vållade naturligtvis vissa svårigheter, särskilt när de skulle vara inne på scenen samtidigt, men Karl Gerhard löste det problemet genom att först säga kaptenens replik på ena sidan av scenen och sedan gå över till den andra för att säga Kurts. På det sättet gick han fram och tillbaka både länge och väl till publikens stora belåtenhet, och för min del är jag övertygad om att han skulle hu blivit alldeles utmärkt även som fru Alice. Trots dessa påtagliga framgångar och det medfödda dramatiska utseendet blev Karl Gerhard inte så långvarig vid den resande talscenen; större uppgifter väntade honom vid skrivmaskinen och på revyestraden.

Denna artikel var införd i SvD den 10 april 1951.

När Karl Gerhard 1919 för första gången stod som författare på en stockholmsk teateraffisch (vid sidan om Karl-Ewert) var den stockholmska revyn uteslutande en småborgerlig, gemytlig tillställning. Det var en harmlös, oförarglig underhållning, som krävde i huvudsak goda melodier från Berlin, gott humör och rätt mycket punsch i mellanakten. Dialogen bestod mest av halsbrytande vitsar, vilka alltjämt finnes till påseende i små häftade band – för minnesgoda stockholmare som än en gång vill övertyga sig om att allting var så mycket bättre och roligare på den gamla, goda tiden. Då och då förekom i revyerna, särskilt på Mosebacke, en modern s.k. sketch om mannen, hustrun och älskaren i garderoben, översatt från Apolloteatern i Köpenhamn, men för det mesta skämtades det med fulla busar, Engströms kolingar, poliskonstaplar och Munkbromadammer. Baletten var inte så danskunnig, då ju den delen av revyn i huvudsak gick ut på att sköna kvinnor skulle tåga in och föreställa det nya året, Kraka, ett abborrgrund eller någon likörbutelj. Av en sådan revytitel som "Spasmiga Vahlund" förstår man att t.o.m. beklagansvärda ryckningar i ansiktet kunde locka publiken till hjärtliga skratt en hel kväll. Den svenske Aristofanes fick det inte så lätt när han skulle omvända publiken vid de första, stapplande stegen på gamla Folkan. Måhända översåg man med det förargliga hos honom därför att kollegan Karl-Ewert var desto oförargligare.

Under många år hade Emil Norlander varit Stockholms auktoriserade revypappa och han satt stadigt i sadeln, omgiven av många goda vänner och ett oöverskådligt antal beundrande ordensbröder, som trofast levererade varje på gamla Metropol eller Du Nord uppsnappad vits. Visserligen hade Emil skämtat djärvt med riksdagsgubbar och t.o.m. påstått att de satt där och sov i mullbänkarna på Helgeandsholmen, men så rysligt elak som den där Johnson på Östermalmstorg hade han då aldrig varit. Jo, möjligen mot Bratten! Nå, Emil Norlander hade ingen anledning att sörja över den unge konkurrenten på Folkan. Kom Karl Gerhard med den kvickare, satiriska revyn, så hade i alla fall Norlander gjort sitt som en utmärkt stockholmsskildrare i August Blanches anda, och han berikade landet med otaliga sånger och slagdängor, vilka står sig än i dag. Man hedrar honom bäst om man skalar bort vitsarna och i stället erinrar sig Carl Snoilskys ord:

Ack den som kunde skänka dikten så
den enkla form, som tusenden förstå.

Samarbetet med den elegante Karl-Ewert blev inte långvarigt, trots att de på ett behagfullt sätt kompletterade varann. År 1921 svarade Karl Gerhard själv för hela revyn "Vart ska vi annars gå", en titel som vittnar om den sublima självuppskattning utan vilken en förarglig revyförfattare och kuplettsmädare skulle stå sig slätt. Revyn var som väntat frän och fräck, den gisslade även andra än poliskonstaplarna och Bratten och gick för utsålda hus i många månader, trots att både kvickheter och tjuvnyp haglade över parketten. Särskilt minns man den mästerliga tablån "Svenska folket på skolbänken", där publiken hade all anledning att känna igen sig. Att den framför allt kände igen sina bekanta gjorde inte framgången mindre, och Karl Gerhard själv blev så förtjust i just det numret, att han framfört det i ny version vart femte år sedan dess och spelar slutpoängen på China än i dag.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Men han har inte bara satt svenska folket på skolbänken, han har även fört en och annan till skampålen och schavotten. Det märkliga är dock att offren, med undantag för Hitler och Göring, repat sig ganska snart och snällt infunnit sig till nästa premiär, t.o.m. i högtidskläder, med eller utan visselpipor. De flesta bekanta personer tycker kanske att det är mycket värre att inte omnämnas alls, och själv har jag en gång mottagit en biljett av följande lydelse: "Var snäll och lägg in något elakt om mej i kväll i revyn på Blanche. Jag sitter med min fästmö på 8:e bänk och hon skulle bli så glad. N.N."

Hasse Z, som var en flitig revybesökare på Folkan under de första åren, uppskattade mycket den nya revyformen, besläktad med den satiriska franska kabareten av Chat Noir-Noctambules-typ. Det var något helt nytt för Sverige. Här fick kvickhet och ironi fritt spelrum, det harmlösa och oförargliga förekom nästan inte alls och det breda flatskrattet byttes ut mot ett mera upphöjt leende. Karl Gerhards genombrott inledde en ny epok i svensk revyhistoria, och hans strävan efter att åter närma sig fru Thalia genom att skriva mera teatermässiga revyer ingav respekt. Från att ha varit enbart en bred under hållning för stunden blev revyn en konstart att räkna med, på sitt sätt en scenisk upplaga av de satiriska skämttidningarna Söndags-Nisse, Lutfisken och Naggen. Med Nya Nisse, Kasper och Skallran hade den nye revyförfattaren ingenting gemensamt.

"Karl Gerhard är inte bara en kvick karl utan även en elak karl. Det är charmen med honom", skrev Söndags-Nisses redaktör efter den första revyn och han fortsatte: "Udden står inte och sover varken i hans repliker eller kupletter. Han är dessutom en skolad teaterman med blick för scenens möjligheter, och han är en utmärkt skådespelare, vilket kanske inte tillräckligt observerats. Dessutom har han gett sina revyer en konstnärlig stil, som angenämt avviker från forna tiders karusellglädje. Må han fortsätta till svenska folkets glädje och behövliga tuktan".

Karl Gerhard har sedan dess ägnat svenska folket allt intresse och hela sin skaparkraft, han har smekt och smädat med samma varma hand, och även om Stalins kamp inte manat honom .till samma krafttag som den Trojanska hästen, så har han ändå alltid lyckats hålla stilen och refrängen "Vad blåser det för vind i dag" passar illa in på honom själv. De återkommande ropen efter en ny revyform har lämnat honom tämligen oberörd, eftersom han redan från början var på det klara med att innehållet skapar formen. Att ett år komma med något som liknar en ny form är inte så märkvärdigt, men Karl Gerhard har lyckats med kraftprestationen att återkomma med sina revyer under 30 år, i både Stockholm och Göteborg. Det man menar med handling, ett dramatiskt sammanhang, har sällan förekommit i hans produktion. Men revyerna har i de flesta fall haft en bärkraftig ram, vilket är av större betydelse för denna form av underhållning, och vad mera är, de har haft Karl Gerhard. Utan honom vill ingen människa se en Karl Gerhard-revy.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Kar de Mumma (1904–1997) och Karl Gerhard (1891–1964).

Foto: TT Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 10 april 1951.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X