Annons
X
Annons
X

Torgny Nordin: Kapplöpningen till världens tråkigaste plats

Ingenjör Andrées luftballong hade gått in i dimman 1897, och ingen visste ännu om Nordpolen var en grönskande oas eller rentav ett väldigt hål som släppte igenom norrsken från Sydpolen. En fascinerande bok berättar om tre amerikanska försök att nå den mytomspunna platsen – och varför expeditionerna misslyckades så gruvligt.

Journalisten Walter Wellman försökte hitta både Nordpolen och ingenjör Andrée med sitt luftskepp. Han hittade ingendera.
Journalisten Walter Wellman försökte hitta både Nordpolen och ingenjör Andrée med sitt luftskepp. Han hittade ingendera. Foto: IBL

Vid Nordpolen leder alla vägar söderut. Det är en märklig plats och metafysiskt punk som samtidigt finns och inte finns. För isen är ständigt i rörelse – och när ens navigationsutrustning bestämt positionen är man inte längre där, utan en bit därifrån. Idag definieras Nordpolen som den punkt på norra halvklotet där jordens rotationsaxel skär jordytan. Det låter kanske märkvärdigt och spännande, men egentligen är Nordpolen helt ointressant.

Fast så har det inte alltid varit. Ännu en bit in på förrförra seklet spekulerades om Nordpolen låg mitt i ett grönskande land eller en isfri ocean, eller om polpunkten i själva verket var ett väldigt hål som sträckte sig genom jorden och mynnade ut på andra sidan, vid Sydpolen. Argumentet för den senare idén var norrskenet; det dramatiska ljusfenomenet på norra halvklotets natthimmel var, ansåg somliga auktoriteter, i själva verket sydligt ljus som strålade genom hålet.

Under denna tid ansågs geografiska upptäckter vara en lika hedervärd som legitim vetenskaplig verksamhet och polarfärder och polarforskning uppfattades därför som synonyma. Med tiden skulle det vetenskapliga intresset för polpunkterna svalna och försvinna, vilket inte hindrade att de påkostade nordpolsexpeditionerna under slutet av 1800-talet gärna utgav sig för att vara högst vetenskapliga. Och att regelmässigt beskriva äventyrsresor och turistturer i Arktis och Antarktis som polarforskning har ståndaktigt hängt med sedan dess.

Annons
X

Syftet med att nå Nordpolen var sammansatt och varierade mellan olika ­länder. De tre svenska försöken under 1800-talet handlade sålunda om geografisk upptäckariver, nationell prestige och teknikutveckling. 1868 försökte Adolf Erik Nordenskiöld nå polen – eller åtminstone så långt norrut som möjligt – med postångaren Sofia. Hennes kvaliteter må ha varit betydande, men metertjock packis visade hon sig föga lämpad att stå emot. Och även 1873 gick nordpolsfärden i stöpet, denna gång därför att Nordenskiölds logistiskt listiga lösning bokstavligen rymde. Tanken att från Spetsbergen nå Nordpolen med hjälp av renslädar hade finslipats under år. Men när renarna avvek från forskningsstationen Polhem för att aldrig återkomma fick projektet bordläggas – och ännu har ingen dristat sig till att följa det otrampade renspåret mot Nordpolen.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En viktig lärdom – tillika ett återkommande inslag i polarforskningens historia – är att aldrig så förslagna och genomarbetade planer sällan står pall för de faktiska villkoren i fält. Om det vittnar inte minst Andrée-expeditionen 1897. Sedan post­ångare och renar uteslutits ur den svenska nordpolsekvationen valdes en vätgasballong. Nu blev Andréemännens luftfärd i Örnen kort, men de hann ändå betydligt längre på kortare tid än någon annan dittills lyckats med.

    Brittiska, danska, norska och svenska polarfärder var under den klassiska epoken – grovt sett 1800-talet – omsjungna, beskrivna och avhandlade i en uppsjö av ofta överraskande vackra reseskildringar och expeditionsrapporter. Deras funktion som nationella narrationer var inte obetydlig, men i ett bredare perspektiv fanns även ett stort intresse för vetenskapliga landvinningar, i synnerhet om anrättningen kryddats med mustiga berättelser samt illustrationer av sublima landskap.

    Ett undantag är de nordpolsexpeditioner som amerikanerna genomförde med Frans Josefs Land som bas mellan åren 1898 och 1905. Berättelserna och sanningen om dessa gravt misslyckade företag har länge varit fördold eller endast fragmentariskt känd. Att de valde det för dem avlägsna Frans Josefs Land, beläget i norra Ishavet mellan Spetsbergen och Severnaja Zemlja, kan förefalla märkligt. Skälet var tvåfaldigt.

    Dels handlade det om den äregirige amerikanske sjöofficeren Robert Peary som, likt draken Smaug, girigt bevakade sin skatt, det vill säga det Nordöstgrönland vilket från amerikanskt perspektiv låg närmast. Peary menade sig ha tingat området för sina privata nordpolsfärder och han gjorde ingen hemlighet av att han ämnade göra livet surt för den som trampade in i hans revir. Dels handlade det om Andrée-expeditionen. Den världsberömda Örnen hade bildligt och bokstavligt seglat in i dimman – och nu tävlades det om att vara först till kvarn med att rädda den.

    Polarexpeditionernas logik har den strukturen; först far en expedition iväg, och när inget hörs ifrån den sänds underrättelseexpeditioner och räddningsexpeditioner iväg. Med tiden blir det dags för jubileumsexpeditioner och förnyade vetenskapliga expeditioner vilka inte sällan kopieras av amatörmässiga eller äventyrsinriktade kleptoexpeditioner. Och så vidare.

    Möjligheten att komma först till Nordpolen utan att väcka Smaugs vrede och samtidigt vinna högsta pris genom att återfinna Andrée-expeditionen – åtskilliga misstänkte att Örnen hade landat på Frans Josefs Land – var skälet till att de amerikanska nordpolsexpeditionernas val av utgångspunkt.

    I sin nya och intressanta bok ”The greatest show in the Arctic: The American exploration of Franz Josef Land, 1898–1905” (University of Oklahoma Press) återvänder polarhistorikern och professorn vid Pennsylvania State Univeristy, P J Capelotti, till de höga latituderna. Boken är en noggrann och vederhäftig krönika över de tre amerikanska nordpolsförsöken som utgick från Frans Josefs Land: Wellman-expeditionen 1898–99, Balwin-Ziegler-expeditionen 1901–02 samt Fiala-Ziegler-expeditionen 1903–05.

    Capelottis syfte är att beskriva vad som skedde och analysera varför expeditionerna misslyckades så gruvligt. Tack vare åtkomst till nytt källmaterial och närläsning av korrespondens följer författaren likt en kriminalare de olika turerna, från det politiska rackarspelet över förrädiska isar till inkompetent ledarskap. Det är ingen hjältehistoria, utan har oftare karaktären av undergångsberättelse. Med stundom knappologisk detaljskärpa – antalet skjutna isbjörnar, avlivade slädhundar och slaktade ponnyhästar redovisas med kylig saklighet – frammanar Capelotti en bild av på samma gång häpnadsväckande hängivenhet och isande meningslöshet.

    De tre expeditionerna finansierades av den ekonomiska och politiska eliten i Chicago, New York och Washington. Intresse för polarforskning stod knappast på dagordningen, men att få sitt namn förevigat som den som såg till att stjärnbaneret planterades på Nordpolen var en annan sak.

    Journalisten Walter Wellman, finansierad av en tidningsmagnat i Chicago, var först ut i den här historien. Med tiden skulle han hinna göra fem försök att nå Nordpolen och runtom i Arktis återfinns än idag rester av hans kraschade luftskepp, förlista fartyg samt utströsslade platsnamn. Wellman-expeditionen 1898–99 syftade till att nå Nordpolen, men Capelotti visar övertygande att Wellmans främsta intresse var att hitta ingenjör Andrée. Framför sig såg han uppenbarligen ett journalistiskt scoop à la Stanleys möte med Livingstone.

    Walter Wellman (1858–1934). Foto: IBL

    

    Någon Andrée stod inte finna – han låg, tillsammans med de två övriga svenskarna, döda på Vitön sedan ett år. I stället gjorde sig Wellman hemmastadd i övervintringskvarteret vid Kap Tegethoff och skrev i stugvärmen order till de norska deltagarna, vilka utförde grovarbetet. I praktiken var det norrmännen som såg till att amerikanerna i expeditionsledningen kunde ta sig runt bland öarna och namnge uddar och toppar efter amerikanska kapitalister och politiker. Som Capelotti påpekar är det gåtfullt att Sovjet, efter annektionen av Zemlja Frants-Iosifa 1926, inte ersatte platsnamnen med egna tidstypiska namn, som Klasslöshetens land, Kamrat Stalins topp eller Världssolidaritetens ö. Men det gjordes alltså inte, och många av de amerikanska namnen är behållna.

    Kostnaden för att namna den frusna arkipelagen var stor. Norrmannen Bernt Bentsen omkom som ett resultat av cynism och uraktlåtenhet från expeditionsledningen. Och allvarligare försök att nå polen hanns inte med. Wellman var dessutom anfrätt av dålig ekonomi och familjetrassel; han ville inte veta av mer än en övervintring utan önskade sig hem till frun som han höll på att förlora samt de fem döttrarna vilka namnats med bokstaven R som utgångspunkt: Ruth, Rose, Rae, Rita och Rebecca.

    Sensommaren 1899 anlände sälfångstskutan Capella från Göteborg och Wellmans misslyckade nordpolsexpedition var räddad. Hemma i USA inleddes genast omskrivningen av historien. Det storvulna talet om Nordpolen tystades ner och i stället betonades den geografiska bragden av att ha satt amerikanska namn på ett antal ställen.

    De följande två nordpolsexpeditionerna följde i princip samma upplägg och fick samma resultat, trots att bakpulvermiljardären William Ziegler steg in och överöste expeditionerna med resurser och pengar. Hur och varför dessa expeditioner ändå kunde bli fiaskon visar Capelotti övertygande och väl, något som den tidigare nestorn i ämnen, J E Saswell, inte riktigt lyckades med i sin klassiska ”Arctic frontiers. United States exploration in the far north” från 1956. Tilläggas bör också att Capelotti haft god hjälp av Anders Larssons viktiga ”… skönt att än en gång vara bland isen. Ralph Bergendahl och Johan Menander, svenska sjöbefäl i polarforskningens tjänst” från 2011, som bland annat behandlar de svenskar som deltog i Balwin-Ziegler-expeditionen.

    P J Capelottis bok sprider nytt och välkommet ljus över ett föga upplyst kapitel i polarhistorien. För ledarskapspsykologer är den en guldgruva genom paraden med skräckexempel på dåligt ledarskap. Och att varken tyranner eller gudfruktiga samariter fungerar som ­ledare för polarexpeditioner lär ingen tvivla på efter att ha tagit del av det största spektaklet i Arktis.

    Annons

    Journalisten Walter Wellman försökte hitta både Nordpolen och ingenjör Andrée med sitt luftskepp. Han hittade ingendera.

    Foto: IBL Bild 1 av 2

    Walter Wellman (1858–1934).

    Foto: IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X