Recension

AndromaqueKänslotumult i rytmisk tragedi

Under strecket
Publicerad
Annons

Det börjar som i en 40-talsfilm, som skulle hunna heta Krig och kärlek; en melodram någonstans där väst möter öst - eller man möter kvinna. Ett gäng soldater hänger runt i en bunkerlik miljö där plötsligt ljudet av ett landande flygplan klyver atmosfären. Ut kliver, ackompanjerad av orkester och fotoblixtar, en käck Jonas Karlsson i äppelknyckarbyxor och omfamnar sin trogna vän, Stina Ekblad, i figursydd dräkt.
Men den unge mannen har rötter i antiken, heter Orestes och är grekisk diplomat på uppdrag i Pyrrhus rike Epirus för att oskadliggöra Astyanax, son till den grymt dödade trojanen Hektor och hans änka Andromaque, Pyrrhus krigsbyte. Fast egentligen är det kärleken till Pyrrhus trolovade, den sköna unga Hermione, som lockat Orestes in på kungens domäner.
Så snurrar känslotumlaren i gång, på omskakning snarare än skongång: Orestes älskar Hermione, som älskar Pyrrhus, som älskar Andromaque, som älskar sin son och är trogen sin döde make.

Trots att Racines genombrottstragedi från 1667 under sin franskklassiskt strama versform låter människorna vackla rätt in i vår tid förda i lidelsens ledband bortom plikt, förnuft och gudars vilja, spelas den sällan på svenska scener. Men nu har Mats Ek tillsammans med Irena Kraus sökt sig från den samtide Molières Don Juan (Dramaten 1999) till Andromaque, som här fått alexandrinerna omstöpta i en modern och välfunnen språkdräkt designad Anders Bodegård.
Av detta rytmiska känslotumult gör Mats Ek uppfinningsrikt tvetydigt utmejslad fysisk teater på sitt typiska vis, men nu mer återhållet trots uppsluppna infall där kropparnas sanning ständigt motsäger orden. En hand famlar i tomrum, en kropp kastas upp och ned - precis som känslorna.

Annons
Annons
Annons