Recension

Janne, min vänKänslofylld deckargåta med stråk av fasa

Under strecket
Publicerad
Annons

Barn är inte ett folk som bor i främmande land. Vi bor i samma. Men trots det lever barn och vuxna i skilda världar. Det är grundförutsättningen för Peter Pohls prisade debutbok ”Janne, min vän” från 1985, som nu iscensatts på Kulturhuset/Stadsteaterns scen för ung publik i Skärholmen. Magnus Lindmans dramatisering följer och framhäver originalets litterära ton och den komplexa väven av minnen och akut nu. Det är Krille, 12 år, som berättar. Den 31 augusti 1954 klockan 18.32 förändrades hans liv. Då prejades han av den kaxige cykelvirtuosen Janne, som anarkistiskt egensinnig, fräknig och rödhårig liknar Pippi Långstrump. De blir vänner, men inte oskiljaktiga. Janne döljer en hemlighet. Han försvinner mystiskt periodvis och Krille försöker förstå det som inte går att begripa.

Regissören Carolina Frände har tagit fasta på bokens intensivt bultande hjärta av längtan, identitetssökande och förfärande utsatthet. Det är en exklusiv uppsättning för maximalt 27 personer i publiken, som sitter på svarta stolar i en cirkel runt en vit scenmatta och en röd cykel. Målgruppen är 12–13 år. Krille spelas av Per Öhagen. Han tar spjärn mot publiken i en monolog som gestaltar berättelsen, ibland i dialog med högtalarröster som levandegör kompisarna, de vuxna, Janne, men också Krille själv i sina minnen. Där finns lätt patinerad jargong, gängets kraftmätningar och en vänskap som pirrar likt kärlek. Genom lätta ljusförändringar och Janne Tavares subtila, musikaliska ledtrådar och ljudbilder växlar tider och miljöer.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons