Annons
X
Annons
X

Känslodagbok lärde henne vara frisk

STRIKTA RUTINER Går det att vara patient med en allvarlig sjukdom och klara sig själv utanför vården? Agneta Werner har efter 20 års pendlande ut och in i den psykiatriska slutenvården hittat ett sätt att hålla sjukdomen i schack.

Idagserien om aktiva patienter
Att gå långa promenader i skogen är en livsviktig del av Agneta Werners strategi för att kontrollera de humörsvängningar som ingår i hennes sjukdomsbild, en emotionellt instabil personlighetsstörning. Ofta får hon sällskap av mopsen Alice och tollaren Mog.
Att gå långa promenader i skogen är en livsviktig del av Agneta Werners strategi för att kontrollera de humörsvängningar som ingår i hennes sjukdomsbild, en emotionellt instabil personlighetsstörning. Ofta får hon sällskap av mopsen Alice och tollaren Mog. Foto: EMMA-SOFIA OLSSON

AKTIVA PATIENTER | DEL 1

Nästan hälften av invånarna i Sveriges har minst en kronisk sjukdom och en fjärdedel har två kroniska och livslånga sjukdomar.

Samtidigt visar patientföreningarnas undersökningar att kroniker ofta inte får träffa en specialistläkare mer än en eller två gånger om året. Och besöken går snabbt, ibland träffar den kroniskt sjuke sin läkare i högst femton minuter en gång om året.

Flera och fler patienter med livslånga sjukdomar tar saken i egna händer – de lär sig att minutiöst förstå och känna till sina kroppsliga och psykiska reaktioner på mediciner, mat, sömn och motion. Sen gör de egna scheman eller appar som hjälper dem att hålla sjukdomen i schack varje dygn. Då klarar de den minimala kontakten med vården.

Annons
X

En del gör det för att de känner sig tvungna om de ska lyckas överleva. Andra för att de inte vill definiera sig som patienter utan som människor med en diagnos som är en av livets utmaningar.

På en solvarm klippa ovanför Källtorpsjön i Nacka sitter Agneta Werner med mopsen Alice i knäet. Leendet sprider sig över ansiktet när den lilla hunden ivrigt slickar henne på kinden.

– Det här är kärlek, säger hon och klappar Alice.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att gå långa promenader i skogen med hundarna hon lånar av en kompis, mopsen Alice och tollaren Mog, är mer än bara bra motion för 50-åriga Agneta Werner. Det är en livsviktig del av hennes strategi för att kontrollera de humörsvängningar som ingår i hennes sjukdomsbild. Hon har en emotionellt instabil personlighetsstörning, eller borderline personlighetsstörning som det också kallas. Under 20 år av sitt liv har hon haft ett utpräglat självskadebeteende och återkommande befunnit sig på psykiatriska slutenvårdsavdelningar.

    Vändningen kom 2005 när hon var på ett behandlingshem där dialektisk beteendeterapi (DBT) tillämpades – det är en terapi som är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer. Agneta Werner började vidareutveckla och individualisera de formulär över humörsvängningar som man använder inom DBT.

    – Jag höll på med tabeller och diagram och mätte det mesta – vikt, humör, mediciner, mat, sömn. Jag såg tydligt hur det hängde ihop och brukar säga att jag blev som en deckare i utforskningen av mig själv. Jag såg vad jag går igång på, vilka triggers jag har, säger Agneta Werner som kallar självmätningen för känslodagboken.

    **Känslor och **humör registreras på en skala som går från 0 till 10. Där noll är absoluta botten – ”då är jag i princip död för egen hand” – och 10 är den totala maniska psykosen. Att befinna sig runt 5 på skalan är alltså det idealiska, då är humöret under kontroll.

    För att åstadkomma det krävs strikta livsrutiner som Agneta Werner modellerat fram ur sin känslodagbok. Hon sover sju timmar per natt och går och lägger sig vid samma tidpunkt i stort sett jämt – ”ibland går det att göra små avsteg men då måste jag ta igen det”. Hon går i skogen med hundarna tre gånger i veckan och tränar bikramyoga lika ofta.

    – Det var lite otippat med yogan för mig som alltid varit överviktig och egentligen aldrig tränat särskilt mycket. Det har varit en jättekamp att komma fram till vad som är lagom motion, precis som vad som är lagom med maten, säger Agneta Werner.

    **Hon kan inte **hålla på med dieter utan har hittat en egen modell som bland annat består av mellanmål på bestämda tidpunkter. Under de senaste åren har hon gått ner från 140 kilo till en normalvikt, delvis med hjälp av en gastric bypass, magsäcksoperation.

    Hemma i lägenheten i Stockholm har Agneta Werner två alldeles speciella och väldigt levande känslomätare som också hjälper henne med humörkontrollen:

    – Jag har två katter som talar om för mig när jag håller på att bli sjuk. Den ena slickar sig så att det blir en kal fläck på bröstet. Det tog ett tag innan jag förstod vad det betydde. Djur är intuitiva och har alltid betytt mycket för mig, säger hon och klappar om hundarna när vi pausar i promenaden vid Hellasgården.

    **Agneta Werner **säger själv att hon gått från att vara ”präst och fet och psyksjuk till ett fungerande och tacksamt liv”.

    – Det jag gör handlar om att bli så oberoende av vården som möjligt. Men jag vill ha kvar dem som bollplank och har fortfarande samtalskontakter inom öppenvården. Det är viktigt för mig som bor ensam med de sociala kontakterna. Men någon tanke på att läggas in igen har jag inte, nu har jag bara friska tankar i huvudet.

    Agneta Werner är utbildad präst och hann jobba som det i några år innan hon blev sjuk. Nu föreläser hon och skriver om sin sjukdom och hur känslodagboken hjälpt henne. Uppdraget som attitydambassadör inom Hjärnkoll, kampanjen för ett psykiskt friskare Sverige, är viktigt för henne. Att hjälpa andra är ett sätt stå ut med allt lidande under åren när hon var instängd på sjukhus, säger Agneta Werner.

    – Jag skulle gärna vilja göra en app eller något slags tekniskt hjälpmedel av känslodagboken så att andra kan ha nytta av den, men jag vet inte hur man gör. Jag får fundera på om jag ska ta hjälp med det. Det väsentliga är att jag tagit makten över mitt eget liv. Jag vet inte än vart det bär hän men jag är glad för varje dag.

    **Under åren när **hon pendlade ut och in i den psykiatriska slutenvården var självskadebeteendet ett sätt att kommunicera, säger hon. Hon skar sig och dunkade huvudet i väggen för att få omgivningen att lyssna.

    – Det hade varit bra om jag fått hjälp med att hitta andra sätt att kommunicera, kanske genom musik, konst eller dans. Jag behövde hjälp med känslokaoset och ångesten.

    Hon skulle vilja att den psykiatriska slutenvården blev mer transparent och öppnade sig för föreningar som kan hjälpa patienter att längta ut till verkligheten igen.

    – Tänk om jag haft någon som påmint mig om och fått mig att längta efter det här, säger Agneta Werner och pekar på träden som rör sig sakta i vinden och den blanka ytan på sjön därnere vid klipporna.

    – Om brukshundsklubben eller kattföreningen fick komma in och etablera kontakter i slutenvården vore det bra. Man behöver en hand att hålla i för att våga vara frisk och åka hem. Jag vågade inte alltid det, utan gjorde mig sjukare för att få vara kvar.

    Ingen pratade med henne om rehabilitering och eller hur motion, djur och natur kan ha en läkande inverkan under åren i psykvården.

    – Det tror jag att både vården och arbetsgivarna måste ta med i beräkningen i dag. Vi har all denna stress, utbrändhet och psykisk ohälsa. De flesta som har problem med psykisk ohälsa har också problem med stress.

    Annons
    Annons
    X

    Att gå långa promenader i skogen är en livsviktig del av Agneta Werners strategi för att kontrollera de humörsvängningar som ingår i hennes sjukdomsbild, en emotionellt instabil personlighetsstörning. Ofta får hon sällskap av mopsen Alice och tollaren Mog.

    Foto: EMMA-SOFIA OLSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X