Recension

Mysterious skinKänslig skildring av barndomstrauma

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är i slutet av 80-talet i en håla någonstans i Kansas; två åttaåriga pojkar är med i samma knattelag i baseball. En kväll hittar Brians storasyster honom i ett hörn av källaren. Han blöder ur näsan, och ögonen är fixerade vid en punkt ljusår därifrån. När hans föräldrar kommer hem börjar de gräla om träningen och ingen fäster sig vid att Brian inte kommer ihåg var han har varit de senaste fem timmarna. Han börjar kissa i sängen och blöder näsblod, och hans hjärna kompenserar för tiden som försvann genom att skapa bilder av flygande tefat som landar utanför vardagsrummets perspektivfönster.

Brians lagkamrat, Neil, blir kär i knattelagets tränare första gången han ser honom; han ser ut som en av brandmännen i Playgirl-tidningarna under mammas säng. När Neil blir tränarens favorit svävar han på moln - och hans enda förälder strålar över att sonen hittat en
surrogatpappa. Coachens hem är ett veritabelt paradis med häftiga tv-spel och pastellfärgade kalaspuffar i drivor. När han en kväll säger att han vill visa hur mycket han tycker om Neil, är hans unga beundrare för hårt insnurrad i prepubertala känslotrådar för att kunna springa därifrån.
Medan Brian växer upp till en inåtvänd glasögonorm som tror att han har blivit kidnappad av utomjordingar, bearbetar Neil övergreppen genom att knulla sig igenom uppväxtortens utbud av gaymän med smak för lammkött.
Queerindiemannen Gregg Arakis sällsamma uppväxtsaga är spunnen av samma drömska stoff som Donnie Darko, och det ekar vemodigt som i Boys don”t cry. Man kan slentrian-namedroppa Larry Clark också, men Araki är befriad från dennes kliniska gubbsjuka.
Han strösslar barndomsglitter över berättelsens obehagliga kärna, bäddar in den i mjuka drivor av shoegazingrock och adderar krispiga tonårsvibbar; Joseph Gordon-Levitt är strålande som Neil och backas upp av känsligt regisserade motspelare.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons