Annons

Känslig familjehistoria i kravallernas skugga

Under strecket
Publicerad

Frigiven Studion, Göteborg TEXTER: Agneta Pleijel, Lisa Langseth, Lucas Svensson REGI: Carolina Frände DRAMATURG: Nadja Gabay SCENOGRAFI: Karin Dahlström

Artisterna på Göteborgs stadsteater fortsätter att porträttera sin samtid. Pjäsen ”Frigiven”, som nu ges på Studion, återkallar i minnet de skakande scenerna från Göteborgskravallerna 2001 och ställer heta frågor om det långtifrån avslutade sorgearbetet. Samtidsanalysen är värd respekt och försöken har sitt intresse som mått på teaterns förmåga att belysa delar av verkligheten som massmedierna inte fångar in. Om det blir riktigt bra teater är en annan fråga. ”Frigiven” har en ovanlig tillkomsthistoria med många involverade. Med hänsyn härtill är den förvånande homogen. Två unga dramatiker, Lisa Langseth och Lucas Svensson fick i uppdrag att författa brev från två flickor dömda för deltagande i upploppen och en författare ur generationen innan, Agneta Pleijel, åtog sig att för en tänkt ensammamma och en ensampappa skriva svar på breven. Beundransvärt känsligt har sedan dramaturgen Nadja Gabay och regissören Carolina Frände fogat samman det hela till ett stycke tidstypisk familjehistoria. Mönstret är nästan för igenkännligt för att stycket ska undgå att bli banalt. Mamman, här spelad av Mariann Rudberg, motsvarar perfekt bilden av 70-talets revolutionsromantiker. Hon är en av dem som attraherades av Sovjetregimens och Kinas framtidsdrömmar och som nu med erfarenhetens plågor vill hindra dottern Edit från samma förbländning. Pappan (Henric Holmberg) hör till den alltmer sällsynta typ av bildningstörstande socialdemokrater som med självstudier och fackligt arbete har nått fram till en tro på samförståndslösningar. Mot dessa 70-talstyper ställs två lika tydligt generationspräglade tjugoåringar, den ena aggressiv och oförsonlig, den andra av vekare virke, men bägge oemottagliga för föräldrarnas omtanke. De många fint fångade och tydligt självupplevda tidsstämningarna i Agneta Pleijels texter räddar berättelsen från banalitet men inte från en viss entonighet. Denna förstärks dessutom av regissören Carolina Frändes och scenografen Karin Dahlströms inplacering av pjäsen i en trist föreläsningslokal. Möjligen kan man tolka miljön som en illustration till brevskrivarnas strävan att påverka och utbilda varandra, men det höjer inte spänningen. Carolina Frände skulle lugnt ha kunnat förlita sig på de fyra skådespelarnas förmåga att levandegöra sitt ämne, för den motsvarar verkligen pjäsens krav. Henric Holmberg är lysande i pappans roll. Mariann Rudberg syrsätter mammarollen med exrevolutionärens självironi. Därtill kommer att både Rudberg och Holmberg förmår uttrycka dubbelheten i relationen till dottern, detta att älska sitt barn och samtidigt avsky hennes handlingar. Mia Höglund-Melin har till synes ingen svårighet att vara sig själv mitt inne i dottern Josefins eldfängda föreställningsvärld; tolkningen är lika knivskarpt aggressiv som rollfiguren. Karin Oscarsson tecknar känsligt en av de mindre viljebegåvade i revolten, en av dem som bara råkade finnas på plats när det hände. ”Frigiven” tar inte ställning. Inte mer än på en punkt. I slutscenen blir pappan till sist sin oresonliga dotters försvarare när han ser hur proportionslösa kravalldomarna har varit jämfört med motsvarande domar i Seattle, Prag och Nice.

Annons
Annons
Annons