Annons
X
Annons
X

Kanslerns färgglada balansakt

FÄRGGRANN. Universitetskansler Lars Haikola tycker att det är löjligt så lika maktens män klär sig. Själv har han hämtat inspiration i afrikanska kulturers färgskalor och räds inte en lejongul kavaj. En känsla av trygghet förklarar delvis hans val – men också den samhällsförändring han ser.

(uppdaterad)
På 70-talet kallades manchesterkostym för akademikeruniform. Lars Haikola gillar fortfarande manchesterkavaj, men bryter mönstret med sitt färgval.– Det är större risk för att det är tråkigt i det här landet än för att det är fult, säger han.
På 70-talet kallades manchesterkostym för akademikeruniform. Lars Haikola gillar fortfarande manchesterkavaj, men bryter mönstret med sitt färgval.– Det är större risk för att det är tråkigt i det här landet än för att det är fult, säger han. Foto: DAN HANSSON

Hur färgglad får en universitetskansler egentligen vara, den person som har den högsta tjänstemannaposten inom svenskt universitetsväsende?

Lars Haikola, utsågs till universitetskansler, det vill säga chef för Högskoleverket i augusti förra året. Han tar emot på sitt kontor klädd i gul kavaj, grön skjorta, gul slips med apelsinmönster, svarta byxor och gröna strumpor.

– Jag är medveten om att det är en balansakt. Det finns många offentliga tillfällen då det inte finns möjlighet för mig att klä mig precis hur jag vill utan konventionen och sammanhanget kräver en ganska strikt framtoning. Jag måste tänka på att jag representerar myndigheten, min person eller min klädsel ska inte dominera över sammanhanget, säger han.

Annons
X

Den gula manchesterkavajen hittade Lars Haikola i en liten butik i London för flera år sedan och det var först under en resa till Melbourne i Australien som han lyckades hitta strumpor i samma gulgröna ton som skjortan. Detta var för tio år sedan, innan företaget Happy Socks och efterföljare fått svenska män en masse att klä sina fötter i knalliga färger. Lars Haikolas slips är italiensk, hans bästa tips för att hitta slipsar är att besöka museibutiker. Priset är inte avgörande när han köper kläder, varken uppåt eller neråt.

– Man får anstränga sig och passa på när man hittar något med färg.

Lars Haikola är i den positionen, och har kanske också den myndiga framtoningen, som gör att han sällan får synpunkter på sitt klädval och behöver förklara varför han har apelsiner på slipsen. När han får kommentarer är det oftast positiva, att det är roligt med någon som vågar bryta mönstret.

– Min grundläggande inställning är att det är så himla tråkigt att inte utnyttja hela färgskalan. I grunden kan jag inte se något rationellt skäl till att vi inte ska klä oss som i afrikanska kulturer. På hundratals år har det inte funnits några naturliga begränsningar i tillgången på olika färger och tyger. Det är beklämmande att se hur herrmodesidan i Sverige och Västeuropa begränsas till svart, mörkblått, grått och brunt.

Lars Haikola tycker att det ser löjligt ut när maktens män möts på toppmöten i snarlika mörka kostymer, skor, skjortor och slipsar. Inte bara färgerna är desamma utan också snitt och kvalitet.

– De kunde lika gärna ha uniform. Alla hyllar det liberala människoidealet där var och en väljer fritt, men man begränsar sitt val när det gäller kläder väldigt mycket.

I garderoben finns sex kavajer, tre kostymer och två dussin skjortor. Han vårdar sina kläder och har dem tills de är utslitna. Bootsen han har på sig fick han på sin 40-årsdag och de fyller 23 år i år. Skomakaren har varslat om att hädanfärden är nära. Men det finns ännu äldre skor i garderoben, lågskor och läderstövlar han fick av sin pappa på 60-talet.

– De italienska svarta lågskorna är jag väldigt stolt över. Jag fick dem av pappa när jag gick i gymnasiet och han tyckte att han slitit ut dem. Han hade skor av god kvalitet, men var invalidiserad och slet dem snett så han använde dem inte så länge. Jag använder dem fortfarande.

Hans far var präst och professor i teologisk etik i Helsingfors och tyckte om att vara välklädd. Men pappan var uteslutande klädd i mörka färger. Intresset för färg kommer snarare från modern som vävde och sydde.

Kläder är en omedelbar kommunikationsform som börjar tala långt innan bäraren öppnar munnen, men Lars Haikola har aldrig upplevt att apelsinslips och röd kavaj fått människor att tappa förtroende för honom.

I den akademiska världen är det överlag ledig klädstil som gäller, lite striktare för ekonomer och jurister och mer avspänt för humanister och ingenjörer. Akademikerlufsen i säckig tröja och tofflor hasar fortfarande runt i korridorerna på sina håll.

– Akademiker gör en dygd av att vara fria och obundna, gärna lite anarkistiska. Den finaste forskaren är den forskaren som kan reglerna, men sedan bryter mot dem. En friare klädstil är bara en del av ett friare akademiskt liv.

Men Lars Haikola tycker att det är tråkigt att det man upplever som en fri klädstil ofta inskränker sig till färgerna svart, grått och vitt. Även om det för många inte är ett aktivt beslut att börja klä sig ungefär som den grupp man tillhör, så är det ändå en disciplinering och frivillig uniformering.

När uniformen däremot är obligatorisk, växer i stället behovet att sticka ut. Lars Haikola var major i kavalleriet i Karlsborg och Umeå under fyra år.

– Människor som är påtvingade en uniform hittar fantastiska varianter för att variera sin uniform. Det finns tjugo olika sätt att stuka till en uniformsmössa, att bära en halsduk eller att sätta bältet. Det är intressant hur det behovet uppstår.

Ett av Lars Haikolas käraste plagg är en kavaj med leopardmönster som han köpt i Rwanda, men det är sällan han hittar tillfällen som kan hantera en leopardmönstrad kavaj. När han avtackades som rektor för Blekinge tekniska högskola tyckte han äntligen att det passade sig.

– Då var det en fest som handlade om mig och alla visste att jag brukade ha lite annorlunda kläder.

Inte heller privat är det så lätt att hitta tillfällen då leopardkavajen får luftas. ”Ta något annat” brukar hans fru säga. Lars Haikola har inte fått några efterföljare i sitt färgval i den närmsta kretsen. De numera vuxna barnen tyckte att det var pinsamt med pappas klädval när de var i tonåren och går numera mer åt det gråsvarta hållet.

När Lars Haikola representerar svenskt högskoleväsende utomlands klär han sig konventionellt i vit skjorta och mörk kostym.

– Utomlands har jag mycket svårare att avläsa vad som förväntas. Det kan vara väldigt oartigt att komma, vad de uppfattar som, fritidsklädd.

Lars Haikola är lite motvillig till att fundera över hur kläderna speglar hans yrkespersonlighet, men kan sträcka sig till att han varit gränsöverskridande även i yrkeslivet. Att han som doktorerade på Ludwig Wittgensten i religionsfilosofi, var prefekt på teologisk institution, därefter rektor för Lärarhögskolan i Malmö och sedan tog steget över till den naturvetenskapliga världen som rektor för Blekinge tekniska högskola är ett exempel.

Lars Haikola har inte varit färgglad hela sitt liv utan började med glada färger för drygt 20 år sedan. Det var ingen speciell händelse som fick honom att klä sig annorlunda, snarare att han började känna sig så trygg i sin yrkesroll att han kunde kosta på sig att sticka ut i klädvalet.

– En liten aning protest ligger väl i mitt sätt att klä mig, det vore väl dumt att påstå något annat, säger han.

Han tror att vi är på väg mot en mer androgyn livsstil, att det är en allmän samhällsförändring på gång. Om vissa färger tidigare upplevts som ett hot mot manligheten så går vi mot en rikare färgskala även för män. Det har börjat så försiktigt med slipsar och strumpor. Och de starka färgerna är på frammarsch i både vårens och höstens herrmode.

Kan du kläderna? quiz.svd.se
Annons
Annons
X

På 70-talet kallades manchesterkostym för akademikeruniform. Lars Haikola gillar fortfarande manchesterkavaj, men bryter mönstret med sitt färgval.– Det är större risk för att det är tråkigt i det här landet än för att det är fult, säger han.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X