Recension

LivKänsla för samtida frågor

Under strecket
Publicerad
Annons

De röda fyrkantiga siffrorna förmedlar obarmhärtigt tidens gång under natten: i fonden mönstrade strimmor i rött, vitt, svart och tidningspappersgrått, som bitar av förstorad femtiotalstapet. På ett filtmatteklätt podium ligger Liv och vrider sig under sitt röda täcke. Sömnen vill inte låta sig dompteras, trots den temperade kudden, den rätta kroppsställningen och nervarvningen, trots att kylskåpet inte surrar.
Susanne Karlsson har skrivit texten om en kvinnas kamp mot sömnlöshet och nattens obesvarade frågor och spelar själv rollen som Liv i Eva Wendt-Robles sakliga och lågmälda regi.
I första scenen får vi se Liv på jobbet, under en affärspresentation som blir till en lätt mardrömslik loop av tillväxtfloskler. Vi får aldrig reda på vad hon jobbar med, men konkurrensen på arbetet, känslan av att bli talad om bakom ryggen återkommer på olika sätt i hennes nattliga konversationer med sig själv. Och i relation till den första sit­uationen blir Livs sömnlöshetsmonolog till en allegori över en samtid där vi har recept för att vårda våra kroppar och psyken och ställningar på arbetsmarknaden men hela tiden tycks undvika frågan om varför.

Under den hotande utmattningsdepressionen lurar meningslösheten som ett svällande mörker.
På ett sätt kan man säga att Terriers föreställning kanske inte tillför några nya perspektiv, att den visserligen gestaltar ett cent­ralt tema i samtiden men inte omformulerar det och dessutom riskerar att upprepa vad som nästan är en stereotyp formel: karriärkvinnan som innerst inne när en längtan efter barn.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons