Annons

Kanske blir jag också en trind tant till slut

Under strecket
Publicerad

I den stekande sommarhettan släppte vi loss våra kroppar. Ut vällde stinna bukar och dallrande lår, kolossala rumpor och skvalpande bröst. Aldrig någonsin har jag sett så många tjocka människor exponera sina kilon som just denna sommar. Inte bara på badstränder och ensliga klippor utan långt in på krogen. Allt medan deras korta shorts och minimala överdelar gjort ett tappert försök att dölja åtminstone de mest utsatta kroppsdelarna. Låt oss slå fast direkt: Detta är inget angrepp på alla överviktiga, oavsett vad det finns för anledning till att de väger sjutton eller sjuttio kilo för mycket. Jag har den djupaste respekt och förståelse för både sjukdomar och anlag, dåliga vanor och ett ständigt godissug. Därtill kommer jag från en xx-large släkt. Pappa vägde under sina krafts dagar aldrig ett gram under 115 kilo, hans far och farbröder hade samma format. Därtill var de stolta över sina kroppar, älskade mat och ansåg att en måltid utan potatis och gräddsås inte kunde definieras som middag. - Kaninmat, fnös pappa inför tanken på en lättare sallad. Exotiska frukter avfärdades som ”stabofasoner”, de ingick i stadsbornas obegripliga livsstil. Varför äta en avokado när det fanns kroppkakor?

Annons

Att jag själv föddes med magrare anlag och inte lägger på hullet oavsett hur många kanelbullar jag trycker i mig, efter varandra, är naturligtvis något att vara tacksam över. Det gör mitt liv enklare, måhända bidrar det också till att det bli friskare och ett snäpp längre. Fast inget vet. Kanske blir jag också en trind tant till slut, innan min stund på jorden är över. Nej, det som hänt i sommar är att jag blivit förvånad, bestört - och undrande. Har antalet kraftigt överviktiga personer ökat lavinartat eller ser vi dem bara tydligare när de lättat på sina kläder? Nu talar jag inte om en bilring hit eller dit, jag talar om de som är så feta att de har svårt att röra sig. En kväll ser jag i Aktuellt en filmad snutt från ett sommarläger dit överviktiga ungdomar köar. Efteråt intervjuas Göran Greider. Han hävdar att fetma är en fråga om klass och makt, det vill säga om underklass och vanmakt. Jag tror att han har rätt, åtminstone till en del. Med god utbildning, bra ekonomi och ett stimulerande vardagsliv har vi mer sans och vett att äta förståndigare. Skulle kilona ändå lagras har vi råd och möjlighet att träna bort dem, eller åtminstone hålla dem i schack. Svällande undersköterskor och bilmekaniker spelar mindre golf på arbetstid, har sällan en lön som räcker till personlig tränare på exklusiva gym. Men detta räcker inte som förklaring. Även män med makt frossar sig till hjärtinfarkter och för tidiga dödar. Jan Stenbeck är bara ett exempel. Därför handlar det mer om våra liv. Vad vi äter oss till - och från.

Annons
Annons
Annons