Kaninkvinnans bekännelse

Under strecket
Publicerad
Annons

m Mitt tips För förstagångsätaren är vitlöksgrillad kanin-filé mycket gott. Då slipper du också benen som ofta är en beståndsdel i grytor baserade på kanin.
sött & surt
Jag gillar kanin. Att äta alltså. Detta får delar av bekantskapskretsen att kalla mig barbar. Barn har brutit ihop när de fått veta att det tant Stina har på tallriken är Lille Skutt. Somliga har förvarnat att de inte tänker sitta vid samma bord som mig om jag beställer kanin. Det är naturligtvis husdjursassociationen som ställer till det. Jag har också haft kanin i bur en gång i tiden. Men jag har lite svårt att se skillnaden i att äta kyckling, kalv, lamm eller kanin. Alla djur som jag har gulliga barndomsminnen av. Det tycks som om kaninen mer än något annat står som symbol för det oskuldsfulla, värnlösa och goda.

För några år sedan fick jag öknamnet kaninkvinnan på en Greklandssemester. Visserligen vänligt menat från restaurangpersonalen på stället som varje kväll serverade olika husmanskosträtter av kanin. Och där jag allt som
oftast dök upp för att äta dagens kanin.
Sedan kom uttrycket att förvanskas av väninnorna som genast kopplade ihop det med den mest kända kaninkvinnan av alla: Glenn ”kaninkokerskan” Close i filmen Farlig förbindelse.
Nu ska sägas att jag aldrig har tillagat kanin. Inte för att jag inte vill utan för att det liksom inte ingår i svensk matkultur. Kanin säljs mestadels i saluhallar och steget till att snitsa ihop en kaninmiddag känns ganska långt. Dessutom skulle jag förmodligen bli rätt ensam vid bordet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons