Annons

Thomas Steinfeld:Kändisarna är den nya aristokratin

Det växande behovet av kändisar tycks svara på en längtan efter en ny borgerlig adel. Men denna mer demokratiskt baserade aristokrati är samtidigt mer sårbar för lusten att hämnas på oförtjänt synlighet.

Publicerad

I somras uppträdde Daniel Westling, den blivande prinsessgemålen, för första gången i sin officiella funktion: han skakade hand med Lee Myung Bak, republiken Sydkoreas president, när denne besökte kungafamiljen på Öland. Den svenska pressen bildade spaljé, examinerade klädsel, kroppshållning och rörelser – och var nöjd. Också medierna godkänner nu den förre gymnastikläraren som hertig av Västergötland till nästa vår. En lång utbildning närmar sig därmed slutet: en medelmåttig elev från den svenska landsbygden som gärna körde motocross och för det mesta bar baseballkeps, son till en kommunalanställd av lägre rang, tas upp i adelskalendern och blir prins, inför miljontals ögon.

En sådan metamorfos tycks inte tillhöra vår moderna tid. Men det gör den bevisligen. Det är alltså möjligt att en gyllene droska stannar framför ett radhus i Ockelbo, monarkin finns fortfarande och kan till och med reproducera sig utan adel. Riddarhuset må ha varit lite betänksamt gentemot nobiliseringen av Daniel Westling, men det fick ge sig. Redan släktens stamfader, den napoleanske officeraren Jean-Baptiste Bernadotte, var av borgerlig härkomst, och så är det även med kronprinsessans mor. Och gifte sig inte till och med två franska kungar med varsin Medici, ur en tyghandlarfamilj? Det kan alltså knappast bero på blodet om kungahuset ska fortleva. Snarare tycks det, mitt i ett annars rätt så republikanskt samhälle, finnas ett allmänt behov av att över huvud taget någon (och kanske vem som helst) får chansen att leva ett illustert liv långt bortom alla borgerliga kalkyler, ett behov uppenbarligen så stort att även boulevardpressen böjer rygg och förvandlar sig till lakej.

Annons
Annons
Annons
Annons