Annons
X
Annons
X

Börje Ljunggren: Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig?

Säkerhetsläget kring Nordkorea

När Donald Trump i morgon möter Kinas president Xi Jinping kommer den mest akuta frågan att gälla Nordkoreas kärnvapenhot. Både Kina och USA är ansvariga för den politiska konflikten, som nu mer än någonsin riskerar att eskalera till militär konfrontation.

Donald Trump, Kim Jong-un och Xi Jinping.
Donald Trump, Kim Jong-un och Xi Jinping. Foto: AP

I morgon ska Donald Trump och Kinas president Xi Jinping träffas för första gången. Den kinesiska ledningen har varit angelägen om att få till stånd ett tidigt möte och förordat ett informellt möte på Trumps Mar-a-lago. Från kinesisk sida är man ­uppenbarligen, efter Trumps alla utfall mot landet, övertygad om att det är av avgörande betydelse att de båda ledarna lär känna varandra, i förhoppningen att en grund därmed ska kunna läggas för framtida kontakter – och krishantering.

De ekonomiska relationerna är den största frågan på dagordningen, då Trump bland annat hotat med dramatiska strafftullar, men det nordkoreanska kärnvapenhotet är den mest akuta frågan. Det bekräftades i söndags då Trump höjde insatserna inför Xis besök genom att förklara att USA skulle agera på egen hand om Kina inte ville samarbeta.

Idag är Nordkorea en de facto kärnvapenstat. Landets båda kärnsprängningar och de 21 missiltesterna under 2016 och ytterligare sex missiltester och test av en avancerad raketmotor i början av 2017 – det sistnämnda under utrikesminister Rex Tillersons besök i Östasien – visar på en överraskande snabb teknologisk utveckling. Alltfler bedömare menar att landet inom några år kan ha kärn­vapenbestyckade missiler som når inte bara stora befolkningscentra i Sydkorea och Japan utan också de amerikanska baserna i Japan och på Guam, och på sikt till och med den amerikanska västkusten.

Annons
X

Raden av FN:s sanktioner har inte haft avsedd effekt utan snarast påskyndat landets kärnvapenutveckling. Kina har medverkat i sanktionsbesluten men samtidigt inte velat destabilisera Nordkorea, ”broderland” sedan Koreakriget (1950–53). 90 procent av Nordkoreas handel är med Kina, ett maktmedel som Peking använt med återhållsamhet. I enlighet med sanktionsbesluten har man dock markant minskat kolimporten från Nordkorea, och i februari 2017 meddelade Peking att importen av kol helt skulle upphöra, en åtgärd som drabbar den nordkoreans­ka ekonomin hårt. Med detta beslut torde Peking inte minst ha velat visa sin vilja att bibehålla fungerande relationer med USA.

Åtgärden vidgade samtidigt den redan djupa klyftan mellan Peking och Pyongyang. Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA svarade med att kritisera Kina för dess ”inhumana steg” att avbryta kolimporten, vilket skulle ha en negativ effekt på nordkoreanernas liv. Pekings kritik av Nordkoreas missiltest visade att Kina dansade efter USA:s pipa, vilket var liktydigt med att handla som en fiendestat.

Ett faktum är att Kina inte förmått sin isolerade, allierade granne att medverka till en för det egna landet och regionen oerhört angelägen lösning. Regimen i Pyong­yang har, fixerad vid sin egen överlevnad, inte visat någon vilja att ta sig ur sin bunkermentalitet. Egna kärnvapen har setts som den enda garanten. Det säkerhetspolitiska läget har som en följd förvärrats på ett sätt som inte kan vara i Kinas intresse.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På sistone har relationerna mellan Kina och Sydkorea samtidigt försämrats markant. Förbindelserna normaliserades inte förrän 1992, men idag är Kina Sydkoreas ojämförligt viktigaste handelspartner. I september 2015, vid firandet i Peking av 70-årsdagen av segern över Japan, stod Sydkoreas president Park Geun-hye, inte Nordkoreas Kim Jong-un, vid Xi Jinpings sida, och i anslutning till firandet ingicks ett bilateralt handelsavtal. Denna utveckling har emellertid förbytts i sin motsats sedan Sydkorea ingick avtal med USA om ett avancerat missilförsvar (THAAD), som Peking menar skulle rubba den strategiska balansen i regionen. En rad bestraffningsåtgärder har satts in mot Sydkorea och varuhuskedjan Lotte har tvingats stänga en mängd av sina nästan hundra varuhus i Kina.

    Nu är emellertid Park avsatt och i maj stundar val som den liberala oppositionen, mer inriktad på samtal med Nordkorea och mer angelägen om goda relationer till ­Peking, förväntas vinna. Dramatiken på den koreanska halvön är större än på mycket länge.

    Klart är att Trump kommer att satsa på utvecklingen av det amerikanska försvaret med missilförsvar som en prioritet och att Nordkoreas kärnvapeninnehav är en fråga som står mycket högt upp på Trump-administrationens åtgärdslista.

    Då Tillerson i mitten av mars besökte Peking förklarade han att USA:s ”strategiska tålamod” var slut och att en militär lösning inte uteslöts. Klart är samtidigt att endast Kina och USA tillsammans skulle kunna bryta utvecklingen mot ett allt allvarligare säkerhetsläge.

    De internationella ansträngningarna att förhindra Nordkoreas kärnvapenutveckling inleddes redan i mitten av 90-talet med Kedo (Korean Peninsula Energy Development Organization), initierat av USA, Japan och Sydkorea. Målet var att ersätta Nordkoreas egen kärnkraftsutveckling med två lättvattenreaktorer. Den sydkoreanske presidenten Kim Dae-jungs ”solskenspolitik” (1998–2003) skapade ytterligare förutsättningar för fred och utveckling på den koreanska halvön.

    Under president Clintons tid ägde långtgående bilaterala förhandlingar rum mellan USA och Nordkorea. ­Utrikesminister Albright besökte år 2000 Pyongyang och förhandlingar som kunde ha lett till ett fredsavtal pågick. Under Sveriges EU-ordförandeskap våren 2001 ägde ­också ett toppmöte rum i Pyongyang, mellan Kim Jong-il och en EU-trojka ledd av Göran Persson. Från nordkoreansk sida åtog man sig att under en tvåårsperiod inte ­genomföra några ytterligare missiltester.

    Nordkorea tillvaratog emellertid inte detta – unika – tillfälle, och efter president George W Bushs tillträde år 2001 gick allt i stå. För Bush-administrationen tillhörde Nordkorea, tillsammans med Iran och Irak, ”ondskans axelmakter”. Alla amerikanska kontakter med Pyongyang upphörde. Hösten 2002 stod det definitivt klart att Nordkorea fortsatt sitt program för att utveckla kärnvapen. Kedo-avtalet sades upp.

    Ur denna låsta och säkerhetspolitiskt allt allvarligare ­situation uppstod Kinas största åtagande någonsin i internationell krislösning, värdskapet för sexpartssamtalen mellan Nordkorea, Sydkorea, USA, Japan, Ryssland och Kina. Samtalen inleddes 2003 sedan Nordkorea hade lämnat det nukleära icke-spridningsavtalet. Vissa framsteg gjordes, men de visade sig inte vara bestående och år 2006 genomförde Nordkorea sitt första kärnvapenprov. Sedan 2009 har sexpartssamtalen legat helt nere medan Kina, alltmer frustrerat över Nordkoreas agerande, har anslutit sig till en rad FN-resolutioner. Betecknande är att Nordkoreas ledare sedan 2012, Kim Jong-un, aldrig besökt ­Peking.

    Flera bedömare menar att det är lätt att överskatta ­Pekings reella inflytande över regimen i Pyongyang, ­likgiltig inför det lidande som dess handlande orsakar den nordkoreanska befolkningen. Peking vill samtidigt inte medverka till en regimkollaps som skulle kunna leda till stora flyktingströmmar och en politisk utveckling som inte vore i dess eget intresse. Ett återförenat Korea à la Sydkorea i USA:s hägn måste förhindras. Peking vill ­behålla Nordkorea som buffert men är knappast villigt att gå i krig för det patologiska broderlandet.

    Det Peking skulle vilja se är ett helt annat, i Kinas anda ekonomiskt reformerat, Nordkorea. Man kommer inte att helt överge Pyongyang, och Kim Jong-un är olyckligtvis dess ledare. Nordkoreas kärnvapeninnehav har man i första hand sett som USA:s problem, men i allt högre grad också sitt eget.

    Det är samtidigt viktigt att konstatera att hela ansvaret för dagens situation inte ­vilar på Kina. USA bär också en mycket stor del av ansvaret. Men Peking har sedan den första kärnsprängningen (2006) inte utövat det inflytande och det internationella ledarskap som hade krävts för en annan utveckling. För George W Bush var Nordkorea bortom varje form av bilaterala samtal, ett förhållningssätt som fördjupade konflikten. Under mellantiden utvecklades Nordkoreas kärnvapenarsenal.

    Obama-administrationens överenskommelse med ­Sydkorea om ett avancerat missilförsvar (THAAD) var i Pekings ögon ett tecken på en säkerhetspolitisk eskalering med konsekvenser för såväl Koreafrågan som relationerna mellan USA och Kina. I och med president Parks fall kan THAAD:s framtid inte tas för given. Trump-administrationen har i Seoul bekräftat att man kommer att vilja fullfölja projektet, men det förutsätter också att den kommande regeringen i Seoul vill det. Kan THAAD bli ett förhandlingskort?

    Nordkoreafrågan har aldrig tidigare befunnit sig så här nära den gräns där konflikten kan leda till ödesdiger militär konfrontation.

    Skulle denna utveckling kunna utlösa ett nytänkande och ett seriöst intresse för att bryta de senaste drygt tjugo årens utveckling? Alla parter borde ha ett starkt intresse av en uppgörelse där Nordkorea förbinder sig att inte testa kärnvapen eller långdistansmissiler. Att i nuvarande skede insistera på nedmontering av existerande kapaciteter är utsiktslöst. Medan ett förbud mot prov är enkelt att verifiera är det omöjligt att effektivt inspektera nedmontering.

    En förutsättning för en uppgörelse är att Nordkorea ges garantier för att dess gränser inte angrips och att omvärlden inte engagerar sig i subversion av regimen. En lösning skulle också kräva ett omfattande internationellt finansiellt stöd, fördjupade relationer mellan Nord- och Sydkorea och, ytterst, ett fredsavtal mellan USA och Nordkorea som en definitiv avslutning på Koreakriget.

    I en annan tid, under Bill Clintons andra mandatperiod, var en lösning av detta slag på väg att växa fram. Idag ter sig en lösning avlägsen, även om den vore i allas intresse. Kan mötet i Mar-a-lago bli första steget mot en ”grand bargain”? Kan ett akut krisläge framtvinga initiativ bortom det förutsägbara? Någon militär lösning finns inte, hur gärna Trump än skulle vilja twittra ”it’s done”. Nordkoreas kärnvapenarsenal är utspridd och landet skulle sannolikt svara med en missilattack på Seoul. Hundra­tusentals liv skulle gå till spillo.

    Annons

    Donald Trump, Kim Jong-un och Xi Jinping.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X