Annons

Hakon Stangerup:Kan pressen överleva?

Konkurrensen mellan press och television behöver inte vara av ondo. Den tvingar de tidningar som vill hävda sig bort från sensationen till den hållbara informationen och den talangfullt formulerade meningsyttringen, skriver professor HAKON STANGERUP i denna artikel om dagspressens situation i TV-åldern.

Under strecket
Publicerad

Tv med testbild, tidigt 1960-tal.

Foto: Herbert Lindgren/Stockholms stadsmuseumBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 17 mars 1963.

Bild 2 av 2

Tv med testbild, tidigt 1960-tal.

Foto: Herbert Lindgren/Stockholms stadsmuseumBild 1 av 1
Tv med testbild, tidigt 1960-tal.
Tv med testbild, tidigt 1960-tal. Foto: Herbert Lindgren/Stockholms stadsmuseum

Televisionen är i de nordiska länderna alltjämt ett så pass nytt fenomen, att hela dess inverkan på press, radio och dagligt liv över huvud taget ännu inte kan bedömas. Men vi närmar oss likväl i så pass stor utsträckning den totala TV-förekomsten – i första hand i Sverige och Danmark med Norge och Finland något på efterkälken – att man börjar kunna skymta konturerna av morgondagens värld. Den värld som nu sedan länge är en realitet i USA och på god väg att bli det också i England, de båda äldsta televisionsländerna.

Redan 1957 kunde den amerikanske sociologen dr Leo Bogart ge ut en bok som hette "The Age of Television”. Titeln på boken ger rakt på sak besked om att vi lever i televisionens tidsålder, ett faktum som allting annat har att foga sig efter. Och eftersom 85 procent av hemmen i Amerika, 65 procent av hemmen i England och bortåt 60 procent i Sverige och Danmark förfogar över TV-apparater, är det en sanning utan modifikationer. Vad har då detta haft till följd?

Annons
Annons

Ser vi först på förhållandet mellan TV och dess föräldrar, filmen och radion, står det utan vidare klart att televisionen försatt filmen i en genomgripande krissituation. Filmen av i dag kan inte klara sig utan nya tekniska vidunder som wide-screen, cinerama och allt vad de nu heter – utan dessa kan man lika gärna låta bli att producera film. För radion har televisionen blivit nästan ännu mera ödesdiger. 1948 avlyssnades i Stor-New York det genomsnittliga kvällsradioprogrammet av 4,8 miljoner människor, 1963 av 1,8 miljon. Den amerikanske TV- och radiokritikern Jack Gould kallar radion för "the old forgotten medium of radio” och anbefaller radiofolket att annonsera sina program via TV-stationerna – om de över huvud taget vill locka till sig lyssnare. I Danmark framgick av en av Danmarks radio hösten 1961 anordnad gallupundersökning, att endast 28 procent av de människor som för fem år sedan brukade lyssna på radions kvällsprogram kl. 20-22 fortsätter att göra det i dag – resten har övergått till TV. I Sverige har en nyligen företagen undersökning givit ännu mera talande siffror: endast mellan 8 och 10 procent av de tidigare radiolyssnarna har undgått att slukas av televisionen.

För att så övergå till det spännande förhållandet mellan televisionen och det skrivna och tryckta ordet i böcker och tidningspress – hur ligger det till på den punkten? Av samtliga marknadsanalyser framgår att televisionen, i varje fall när det gäller "förstaårstittare”, reducerar vederbörandes läsning. En viktig undersökning, som företogs 1951 av Zorbach & Mills i New York, gav följande resultat: 49 procent av de nya TV-ägarna upphörde att läsa böcker, 24 procent slutade att läsa veckopress, 3 procent brydde sig inte längre om att läsa söndagstidningar, 2 procent slutade att hålla sig med dagstidning. Dessa sistnämnda – dagstidningarna – klarar sig alltså bäst i konkurrensen. Men också för dagspressen är kampen hård – tidningsläsningen är stadd på retur. 1950, före televisionen, fanns i Danmark 131 tidningar på 100 hushåll, i dag har motsvarande siffra gått ner till 106. För Sveriges vidkommande profeterar direktör Sven Tollin i sin bok "Stagnation eller utveckling – tidningsekonomiska problem”, att intresset för pressen i dess helhet kommer att fortsätta att sjunka. Och både för Danmarks och Sveriges del har vi färska undersökningar, som visar att ett förbluffande stort antal unga nygifta människor i storstädernas omgivning avstår från tidningar över huvud taget och nöjer sig med radio och TV.

Annons
Annons

Skall man då förtvivla å pressens vägnar och anse det som ett ofrånkomligt faktum, att dagspressen givetvis kommer att överleva – men i reducerat omfång jämfört med övriga medier, framför allt televisionen, som tycks kunna konkurrera ut pressen på ett sätt som radion inte förmått? Jag tror inte det. För det första har som resultat av alla undersökningar en skillnad kunnat konstateras mellan förstaårs-, andraårs-, och fjärdeårs-TV-innehavare. Första året är flykten från press och radio ofrånkomlig – med eller mot sin vilja sugs folk till den magiska rutan. Men så småningom inträder en ändring – det slutar faktiskt med att människor börjar behandla TV-apparaten på samma sätt som tidigare radion: man inskränker sig till sådana program som intresserar en genom sitt ämne. Man får sin frihet tillbaka att stänga ute sådant som inte har intresse och får på så sätt tid över att höra på radio och att läsa – tidningar och böcker – vid sidan av att man någon gång emellanåt ägnar sig åt TV.

Härtill kommer att televisionen i sin mån propagerar för fördjupad och kompletterande läsning. 44 procent av låntagarna i ett typiskt folkbibliotek i New York gav sålunda i en undersökning till svar, att de i första hand försöker få låna böcker om sådana ämnen som har behandlats i TV – och det gäller främst böcker om naturvetenskap historia och av allmänt upplysande slag. På danska, norska och svenska bibliotek, där man till en början var djupt oroad av televisionens förmodade verkningar, anser man sig i dag kunna beteckna televisionen som en stimulans till läsning.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 17 mars 1963.

Bild 1 av 1
Denna artikel var införd i SvD  den 17 mars 1963.
Denna artikel var införd i SvD den 17 mars 1963.

Som stimulans till tidningsläsning likaså. Folk som ser ett intressant TV-program om en aktuell händelse vill i nästa dag gärna orientera sig närmare i ämnet. Viktiga tilldragelser som återges i TV pressar tidningsförsäljningskurvan i höjden – det är den erfarenhet man vunnit både i utlandet och i Skandinavien. Gäller det däremot förhållandet mellan televisionen och veckopressen, är det hela mera komplicerat. För veckotidningarna är konkurrensen från TV allvarligare än för dagspressen. Det visar sig tydligt i USA, där till och med veckotidningar med miljonupplagor under de senaste två-tre åren råkat i farozonen, och det har visat sig i Sverige, vars till helt nyligen så väldiga och solitt fonderade veckopress fått vidkännas stora avbräck i fråga om upplagorna. Principiellt går här samma förhållande igen mellan television och veckopress, som vi har konstaterat om relationen mellan press och radio – liksom pressen inte kan konkurrera med radion när det rör sig om den nakna nyheten, kan veckotidningen inte stå sig i kampen om människornas gunst, om den inriktar sig på enbart underhållning. Veckopressen i de stora länderna och nu också i våra nordiska länder har därför, på samma sätt som tidigare dagstidningarna, måst företa en redaktionell strukturförändring. Novell- och romanstoffet har reducerats till förmån för det upplysande och kommenterande, populärvetenskapliga materialet.

Annons
Annons

När dagstidningen trots märkbar stagnation har klarar sig bättre än både film, radio och veckopress, så har detta flera orsaker. Tidningar läses ofta där en TV-apparat inte kan fungera: på tåg och i bussar, under måltiderna, i fria luften. Att hålla sig med tidning är alltjämt för de flesta en ingrodd vana. Bara det att prassla med den och bläddra 1 den utgör ett slags själsligt behov för människor, som färdas genom vardagens farofyllda stråk. Psykologen Bernard Berelsom fann under en av de senaste tidningsstrejkerna i New York, att folk blev vresiga och irriterade när de inte fick sin tidning, för det första därför att de saknade kommentarerna och orienteringen och annonserna men också därför att det rubbade deras cirklar – de var vana att ha tidningen med sig på tåget, på restaurangen, att handskas med den och kunna hänvisa till den som stöd för det ena eller andra. Alldeles på samma sätt som cigarrettrökaren inte röker bara för nikotinets skull utan därför att leken med den vita pinnen stimulerar honom och stärker hans självförtroende.

Till dessa yttre fördelar, som tidningen besitter framför televisionen, kommer som det viktigaste en rad inre. Televisionen måste ha stora allmänna program, tidningen kan vid sidan av det allmänna ägna utrymme åt det speciella, kan vid sidan av det nationella ta upp det regionala. Tidningen kan, som skriven och tryckt, bringa nyheten med bakgrund och perspektiv, medan nyhetsförmedlingen i TV i de flesta fall påminner om filmjournalen på en biograf. Vi vet i förväg från tidningar och radio, att drottning Elizabeth skall krönas – det är inte någon nyhet. I TV ser vi hur det går till. Och vidare: televisionen måste i länder som de nordiska med monopolanordningar vara opolitisk. Man kan schematisera och säga: tidningens själ ligger i meningsyttringen, radions i att förmedla information, televisionens i att skänka underhållning, därmed inte sagt att de skulle vara hänvisade enbart var och en till sitt strängt avgränsade område. Korten skall blandas, men någon trumf kommer inget av dessa massmedier att ta hem genom att försöka konkurrera med de andra på sådana områden, som dessa har speciella naturliga förutsättningar att bemästra.

Annons
Annons

Lika litet som radion har ödelagt läsningen och dess fundament boken och tidningen, har televisionen förmått göra det. Och väl är det, vågar man tillägga. Ty trots allt som kan sägas till förmån för radio och TV – och det är enligt min åsikt åtskilligt – så har de inte samma betydelse för människors fostran till självständiga individer som läsning, helt enkelt därför att de kräver mindre aktivitet, mindre insats. Mannen som läser skall fantisera fram för sig både en ljudbild och en synbild. Mannen som hör på radio skall kunna fantisera fram en synbild. Mannen som ser TV behöver inte fantisera fram något som helst. Att läsa är en individuell aktivitet, att se TV kan lätt bli en kollektiv passivitet.

Sir William Hayley, The Times chefredaktör och tidigare direktör för BBC, höll för några år sedan ett tal vid Commonwealthpressens möte i London, ett tal som inte mist sin sälta. Han sade bl.a: "Allt som tror att det inte längre behöver kämpa för att leva är redan på väg att dö. Priset för en samexistens med televisionen är kamp. Hemligheten med att överleva ligger i förmågan att se när stunden är kommen för avgörande förändringar. Detta är inte lätt, varken för press eller radio. Både dagspressen, radion och televisionen blir lidande på sitt omfång, sina omkostnader, hela sin komplicerade apparat, men av dessa tre har pressen det lättast att vidta förändringar, beroende på att den härför inte i samma utsträckning behöver lita till publikens medverkan. Radio och television kräver mottagare, som måste skapas om eller kompenseras. Därför tvingas de att gå långsammare fram än tidningarna. Det val som nu förestår för både press och television är det gamla valet mellan 'bröd och skådespel’. För televisionen går tendensen för ögonblicket mer i riktning mot skådespel, och det av två skäl: konkurrens och svårigheterna att ge information. Visuella valörer är nämligen inte nyhetsvalörer. Ljudradion håller på att mista publik. Pressen skulle ha en stor chans just nu. Som 'teater’ kommer tidningarna att dö, blir de 'bröd’ på nytt kommer de att överleva. Allt finns att vinna, både för samhälle och press, om pressen vill ta på sig uppgiften att leda folket till ett större och rikare liv. Pressen som helhet måste vända tillbaka till sin gamla roll som informator. Den måste göra klart för sig att världen har förändrat sig, måste erkänna dess rikedom, inte dess trånghet, dess skönhet, inte dess vederstygglighet, dess allvar, inte dess småskurenhet. Den måste bli mer originell och göra bättre bruk av ord och bilder. Härför krävs ett större mått av ackuratess, TV-kameran förvanskar inte och far inte med lögn. Den slarvar inte heller. Om tidningarna fuskar undan något eller far med osanning, kommer televisionen att avslöja dem. Pressen måste få nya metoder, nya värden, en ny teknik och nya mål. Endast på det sättet blir dess ställning obetvinglig i samexistens med televisionen.”

Annons
Annons

Sir William har gjort samma erfarenheter beträffande press och television, som vi i de nordiska länderna redan har gjort när det gäller press och radio och som vi i stigande grad kommer att göra i fråga om vår press och vår television. Konkurrensen behöver inte uteslutande vara av ondo. Den är en kraftig, men sund utmaning, som tvingar de tidningar som vill hävda sig bort från sensationen till den hållbara informationen och den talangfullt formulerade meningsyttringen. En utmaning, som kräver en kraftansträngning av journalisten och pressmannen. Men om utmaningen möts med duglighet och smidighet, kommer den att främja den skrivna tidningen, den bättre tidningen, den riktiga tidningen, som är bröd och inte skådespel.

Tidningen i de nordiska länderna rycker med varje dag längre in i det spänningsfält, som den redan sedan länge nått i de stora, nästan totalt TV-försörjda länderna. Det bli en hård och spännande tid för den nordiska pressen. Men jag är optimist. Jag tror att tidningen kommer att överleva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons