X
Annons
X

Ivar Arpi: Kan man lära sig leva med dem man hatar?

Toleransbegreppet är snårigt. Många gånger blandas begreppen tolerans och acceptans ihop. Och i vardagslag används intolerans ofta som att intolerans betyder att man ogillar någon grupp, som exempelvis homosexuella, muslimer eller katoliker. Gillande respektive ogillande blandas ofta in i toleransbegreppet. Med den definitionen är man mer tolerant ju mer man gillar något. Men tolerans handlar i själva verket om att tolerera det man ogillar, även om man inte håller med eller bejakar det man tolererar. Och tolerans handlar även om vad man är beredd att göra med sitt ogillande.

Tolerans inom politiken handlar om att tolerera uppfattningar som avviker från de egna. Att man trots sitt ogillande inte är beredd att med lagstiftning eller våld tysta sina meningsmotståndare. Ett öppet demokratiskt samtal är alltså beroende av tolerans, eftersom människor behöver ha garantier om att inte utsättas för repressalier om de yttrar något obekvämt. Kritik är en sak, intolerant repression är något annat. Som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förlagschef på Timbro, skriver: "Tolerans är granne med förtryck, inte med kärlek. Det är ett handlingsalternativ som bara är aktuellt inför det vi ogillar." (BT 11/1)

Det finns värdekonflikter i vårt samhälle som inte kan tryckas ned utan kostnader. Det har vi sett på senare år. I stället behövs en öppen debatt där argument bemöts. Hittills har vi i Sverige inte utmärkt oss som särskilt duktiga på det området.

Annons
X

I höstas undersökte opinionsinstitutet Demoskop den svenska åsiktskorridoren (14 september 2015). Vilka vågar inte prata om vad de faktiskt tycker? Vilka pratar mer än gärna? Människor fick bland annat frågan om de kände att de kunde prata uppriktigt om politik och samhällsfrågor med personer de inte känner så väl. I särklass mest bekväma med det var socialister följt av socialliberaler och socialdemokrater. De som kände sig mest obekväma var nationalister, följt av konservativa och liberaler. Kort kan man säga att de som tillhör vänstern är mest benägna att tala öppet om sina åsikter. En annan skillnad som framkom i Demoskops undersökning är vilka ämnen där folk känner sig mest bekväma att lufta sina åsikter. De som tycker att jämställdhet är den viktigaste frågan är i särklass mest bekväma att prata öppet om det. De som anser att invandring, skatter, lag och ordning eller försvarsfrågor är viktigast är minst benägna att tala uppriktigt om det.

En meningsmotståndare? (Medeltida kyrkomålning av Satan som antikrist.)

Konsekvenserna blir givetvis att det offentliga samtalet snedvrids så att vissa åsikter framstår som mer utbredda än de i realiteten är, medan åsikter som relativt många hyser framstår som marginella. När glappet mellan åsikterna som "tillåts" i offentligheten och dem som omfattas av befolkningen blir för stort blir det problematiskt – i och med att kostnaden för att uttrycka åsikter som många i realiteten hyser upplevs som väldigt stor.

Tydligast är frågan om svenskt flyktingmottagande där en majoritet eller pluralitet under mycket lång tid ansett att Sverige borde ta emot färre flyktingar, och en ganska liten minoritet tyckt att det vore bra att ta emot fler (Detta baserat på SOM-institutets opinionsundersökningar som gjorts sedan 1990). Den som endast följt den offentliga debatten under det senaste decenniet skulle lätt ha kunnat få intrycket att det motsatta förhållandet gällde.

Skissande hand på vitt papper
Berikande kunskap – SvD accent kurser

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

Med utgångspunkt i attitydundersökningar, som den Demoskop gjorde, skrev jag därför i en ledare förra söndagen (3/1): "Det råder inga tvivel om att det främst är högern som missgynnas av det rådande debattklimatet. I synnerhet konservativa och borgerliga värderingar som är utbredda hos befolkningen, men som sällan kommer till uttryck i offentligheten."

Det finns även andra åsikter som relativt många har som inte avspeglas bland svenska politiker: Ungefär en av fem svenskar är för dödsstraff för mord. När Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, lanserade begreppet åsiktskorridoren på sin blogg 2013 radade han även upp olika åsikter som enligt SOM-institutets undersökningar är relativt utbredda, men som enligt Oscarsson inte är med i den offentliga debatten: "Fyra av tio anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Sex av tio tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt. Varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn. En av fem tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord. Var fjärde svensk vill öka antalet vargar i Sverige. Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft. En av tjugo tycker det är ett bra förslag att förbjuda skolavslutningar i kyrkan." (10 december 2013)

Ärkeängeln Mikael kämpar mot den sjuhövdade draken. Varje huvud representerar en dödssynd. Känns igen från den samtida debatten. (Michaels Kampf mit dem Drachen av Albrecht Dürer, träsnitt från 1497-1498)

Betyder då detta att dessa åsikter per definition är värda att fångas upp av partierna? Absolut inte. Det finns ogenomtänkta åsikter. Och det finns principer som är viktiga att värna oavsett hur opinionen ser ut för tillfället. Men de värnar man inte genom att marginalisera det ogenomtänkta, utan genom att stimulera till mer eftertanke genom ett öppet och tillåtande samtalsklimat.

Men hur ser den politiska toleransen ut för åsikter som avviker från vad som normalt kommer till uttryck i offentligheten? De som svarat på Demoskops undersökning verkar i alla fall uppleva att det finns en åsiktskorridor. Många andra har vittnat om liknande upplevelser. Karl-Ove Knausgård har kallat Sverige för "cyklopernas land" (DN 19 ma 2015j): "Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara". Häromdagen skrev Jasenko Selimovic (L) om samma fenomen, med fokus på debatten om flyktingmottagandet: "Att stå ensam i debatten är inte populärt i Sverige, det anses vara lite rättshaveristiskt. Där skiljer vi oss från många andra länder. I exempelvis den franska debatten söker sig intellektuella till en position som är tvärt emot den rådande. Att tycka som andra är impopulärt där. Då är man ryggradslös. I Sverige är det tvärtom. " (DN 11/1)

Att tolerera dem vi ogillar är svårt. Att lyssna på åsikter vi anser är omoraliska är inte särskilt njutbart. Människan är inte skapt för att älska sina meningsmotståndare. Därför är dessa det svåraste provet för vår tolerans. Ett prov som många länder har misslyckats med genom åren, ibland med katastrofala konsekvenser. Polarisering kan ta sig många uttryck, men inga är särskilt vackra.

Om politisk tolerans innebär att inte vilja inskränka rättigheterna för dem man ogillar utgör Sverigedemokraterna ett svårt test, eftersom avskyn mot partiet är utbredd. Samtidigt är de inte längre ett randfenomen utan Sveriges tredje största parti sedan valet 2014. I de opinionsmätningar som gjorts sedan dess ser de ut att ha vuxit ännu mer. Så hur behandlas de?

I cyklopernas land har vi det svårt med toleransen av meningsmotståndare. (Polyphemus av Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, målad 1802)

Under valrörelsen 2014 ville en del hindra Sverigedemokraternas ungdomsförbund från att besöka skolor. Deras argument var att SDU:s blotta närvaro skulle hota vissa elever. Inte fysiskt, men deras åsikter ansågs hotfulla. Som att de smutsade ned platsen med sin existens. Överhuvudtaget verkar SD vara ett parti som framkallar äckelkänslor. För två år sedan skrev Dan Eliasson, vid tillfället generaldirektör på Försäkringskassan och nu rikspolischef, på twitter att "Normalt håller jag mig till socförsäkringen. J Åkesson i debatt gör att jag kräks!". Just äckelkänslor är ett sätt att upprätthålla hierarkier. Olika grupper i olika samhällen utsätts för människors äckelkänslor, men det fyller samma funktion: att markera distans, ofta rent fysisk distans. Vissa kategorier av människor får samhällelig status som oberörbara. (Nu har det dessutom framkommit att rädslan för att kallas rasist eller gynna Sverigedemokraterna fick Polisen att mörka uppgifter om de omfattande sexuella trakasserierna under musikfestivalen We are Sthlm. Vilket jag har skrivit om i den brittiska tidskriften The Spectator (16/1).)

I sociala medier har det ända sedan 2010 varit vanligt att människor uppmanar sina vänner att avfölja om de har röstat på SD. Att rösta på detta parti färgar hela personen i mångas ögon. Länge ansågs även det rimligaste förhållningssättet till SD vara att inte ens möta dem i debatter, med några undantag. Under valrörelsen inför valet 2014 ansåg många att det inte var intolerant att störa sverigedemokratiska möten med vuvuzelor så att ingen kunde höra vad som sades. När detta skedde skrevs det mycket om att detta störande av möten inte hotade yttrandefriheten eftersom man inte kan kräva att bli lyssnad på. Rent tekniskt är detta förvisso riktigt. Men att störa ett torgmöte med Feministiskt initiativ eller Miljöpartiet skulle förmodligen ha ansetts vara intolerant av samma personer.

Men – och detta gäller alla inom politiken – det är lätt att bli upprörd över att man själv utsätts för försök till nedtystande. Men man borde bli precis lika upprörd när någon försöker tysta ens meningsmotståndare. Detta faller sig med största sannolikhet inte lika naturligt för de flesta av oss, men det är nödvändigt för demokratin att man försvarar även politiska motståndares demokratiska rättigheter. I längden är det bara så ett öppet, fritt samhälle kan fungera.

Detta har inget med innehållet att göra i respektive partis politik, utan principen gäller att människor har rätt till sin åsikt, oavsett vem den provocerar. (Vad gäller yttranden går gränsen vid dem som uppviglar till våld eller mot demokratin.) Inte heller finns det något krav på att man måste vara vän med alla. Men det är ett tecken på en tilltagande politisk polarisering att man inte ens kan bemöta sina meningsmotståndare. Exemplen ovan handlar inte om att sakligt kritisera åsikter, utan om att helt stänga möjligheterna för några att ens yttra dessa åsikter. Att störa politiska möten är ett exempel på hur åsiktskorridoren rent fysiskt har vidmakthållits.

En hetsig debatt? (Änglarnas kamp av Albrecht Dürer, träsnitt från 1497-1498)

Det har varit och är förenat med stora risker att vara öppen sverigedemokrat. Journalisten Niklas Orrenius artiklar från mitten av 2000-talet var nog först med att illustrera det. Människor har blivit av med jobb bara för att de är medlemmar i SD. Svenska politiker lever under hot och utsätts för attacker i allt för hög utsträckning, men statistiken visar att SD-politiker är mer utsatta än andra politiker. Detta är återigen inte något som har med saklig kritik att göra. En öppen, fri och saklig debatt är nödvändig för ett demokratiskt samhälle. Hot och våld undergräver däremot demokratin.

Detta drabbar förstås inte bara sverigedemokrater, men just detta partis aktiva har särskilt många erfarenheter av det, vilket förstås hänger samman med partiets historia. I valrörelsen 2006 hade Moderaterna kampanjer som gick ut på att man skulle våga "komma ut" som moderat. Det ansågs nog så svårt i många kretsar. På många håll stämmer det säkert fortfarande.

Den grundläggande frågan är hur vi ska bli bättre på att leva med dem vi ogillar eller till och med hatar. Finns det en väg framåt som bryter den ökande polariseringen? Kan man lära sig att leva med dem man hatar?

"En extremt intolerant rörelse" (SvD Premium) svd.se
Annons
X
Annons
X

En meningsmotståndare? (Medeltida kyrkomålning av Satan som antikrist.)

Bild 1 av 4

Ärkeängeln Mikael kämpar mot den sjuhövdade draken. Varje huvud representerar en dödssynd. Känns igen från den samtida debatten. (Michaels Kampf mit dem Drachen av Albrecht Dürer, träsnitt från 1497-1498)

Bild 2 av 4

I cyklopernas land har vi det svårt med toleransen av meningsmotståndare. (Polyphemus av Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, målad 1802)

Bild 3 av 4

En hetsig debatt? (Änglarnas kamp av Albrecht Dürer, träsnitt från 1497-1498)

Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X