Resan mot vuxenlivet blir aldrig någon solskenshistoria

Amerikansk västkust, strålande sol och klaustrofobisk stämning i en turnébuss. Nina Lacours senaste bok skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet.

Under strecket
Publicerad
Amerikansk västkust, strålande sol och en turnébuss. Nina Lacour skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet.

Amerikansk västkust, strålande sol och en turnébuss. Nina Lacour skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet.

Foto: KARIN GRIP
Amerikansk västkust, strålande sol och en turnébuss. Nina Lacour skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet.

Amerikansk västkust, strålande sol och en turnébuss. Nina Lacour skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet.

Foto: KARIN GRIP
Amerikansk västkust, strålande sol och en turnébuss. Nina Lacour skildrar en känslofylld resa mot vuxenlivet. Foto: KARIN GRIP

De två artonåringarna Colby och Bev står på en bensinmack någonstans i Kalifornien när Bev säger det där som får hela Colbys liv att tvärbromsa. ”Jag kan inte åka.”

De har varit bästa kompisar sedan alltid, och fram tills nu har de haft en pakt. Efter high school de först ut på en kort turné med Bevs band, och sedan ska resa till Europa, bara de två, och vara borta i ett år. De har planerat allt. De har suttit med Europakartorna utlagda framför sig på Colbys golv och gjort upp planer i flera år. Och nu säger Bev plötsligt att hon inte kan åka? Colby fattar absolut ingenting. Vad är det frågan om?

”Inte vem som helst” utspelar sig under en sommarvecka på vägarna längs med USA:s västkust. Det är soligt och varmt, hav som glittrar och vägar som inbjudande sträcker ut sig framför kompisgänget. De har just slutat skolan och har, som det heter ”hela livet framför sig”. Men det hjälper inte. Stämningen i den turkosa folkabussen är ändå förjävlig. Bev sluter sig som en mussla, drar på sig sina hörlurar, och vägrar förklara varför hon plötsligt ändrat sig och inte vill till Europa med Colby. Colby är förtvivlad. Och resten av bandet vet inte vad de ska säga.

Det handlar mycket om att bli vuxen, tackla besvikelser man inte räknat med, och tvingas inse att vissa drömmar aldrig kommer att bli sanna. Men det handlar lika mycket om att lära känna sig själv och klura ut vad det är man vill med sitt liv, och hur man ska lyckas ta sig dit. Colby och Bev har växt upp tillsammans, och delat drömmar så länge de kan komma ihåg. Nu har Bev tagit den gemensamma drömmen, knycklat ihop den, slängt den på marken och trampat på den. Hur fortsätter man prata med varandra efter det?

Nina LaCour har gett ut två böcker på svenska, och i både den här och debuten ”Jag går dit du går” lyckas hon teckna upp personer som känns så verkliga att man saknar dem som om de vore ens riktiga kompisar när man slår igen boken. I den här berättelsen är det som att läsaren blir tilldelad ett eget säte i den där folkabussen, mitt emellan Colby och Bev, och sedan har man inget val. Hemligheter, drömmar, svagheter och sorg – man hinner lära känna varandra rätt bra under en veckas turnéliv, vare sig man vill eller inte.

Jag tänker mycket på den amerikanska författaren John Green när jag läser ”Inte som vem som helst”. Det finns många likheter, i stil, ton och ämnesval. Han skriver också ofta om smarta, konstnärliga, vita medelklassungdomar som funderar över livet och kärleken på ett sätt som verkligen balanserar på gränsen till att bli för pretentiöst. Jag sväljer det alltid med hull och hår när jag läser Green. Och jag sväljer det med hull och hår när jag läser Lacour också. Jag tycker den är himla fin, den här boken.

Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons