Kampen om karnevalen

VENEDIG Allt är inte munter yra när Venedig firar karneval. Karnevalen har de senaste åren alltmer blivit ett vilt party inför tusentals turistkameror. Venetianarna tycker att karnevalen inte längre är deras fest.

Under strecket
Publicerad
En ung flicka drömmer sig bort i karnevalsvimlet på Markusplatsen. Förr var karnevalen främst en fest för barnen.

En ung flicka drömmer sig bort i karnevalsvimlet på Markusplatsen. Förr var karnevalen främst en fest för barnen.

Annons

Platsen är Teatro Fondamente Nuove, beläget vid kajen på norra sidan av Venedig, en av de första karnevalskvällarna. ”Addio Venezia, Venezia bella... jag kommer att sakna dig”, vinkar glädjeflickan Gasparina i den avslutande scenen av Carlo Goldonis pjäs Det lilla torget (Il Campiello). Hon har äntligen blivit bortgift med en rik herreman, som med främlingens självklarhet intar både henne och Venedig och för henne bort mitt under karnevalsfestligheterna. Pjäsen var Goldonis avsked till livet - och till La Serenissima, republiken som förlorade sin självständighet vid Napoleons invasion 1792. Festerna var slut.
Venedig är i dag den sorgsnaste av mätresser, och karnevalsmasken är en på många sätt träffande symbol för en stad som håller på att förlora sin identitet till de miljontals turister som förstrött plundrar hennes skönhet. Vandrar man genom de trånga venetianska gränderna en mörk vinterkväll är känslan av att vandra genom en kuliss nästan överväldigande: högst uppe i ett palats glimmar en ljuskrona,
medan de nedre etagerna är igenbommade. Graffitin antyder något slags föreställning av liv, gondoljärers och fiskhandlares rop som frusit till obegripliga tecken. Några få vår- eller sommarveckor är palatsen bebodda, medan de resten av året står tomma - de som inte förfaller helt.

Annons

På Markusplatsen den 29 januari utspelar sig den nya tidens teater, La Festa delle Marie, ett venetianskt ”lajv” som inledning till årets karneval: sju vackra venetianska jungfrur bärs i historisk kortege hela vägen från San Pietro di Castello. Lajvare från hela Europa sluter upp iförda rustningar, munkkåpor och 1700-talskostym, eldsslukare från Tyskland, korsriddare från England. Turisterna trängs kring motiven, vana ”maschere” poserar blaserat. Det är så kallt att kamerorna strejkar när solens sista strålar övergett Markuskyrkans mosaiker.
Efter mörkrets inbrott spelar olika lokala band på scener runt torget amerikansk storbandsjazz, hommage à Hemingway, och Jan Johanssons Pippi Långstrump i version för
blåsorkester.
”Exhibitionisternas karneval”, kallar turistchefen Stefano Pillinnini evenemanget, som för tjugofem år sedan inte existerade i turistförvaltningens almanacka. Karnevalssäsongen, som på 1600-talet varade under sex månader och försörjde en stor del av stadens invånare, började dö vid Napoleons intåg. Masken innebar frihet från politiska påbud, tillåtelse till erotiska experiment i den flytande polisstaten. Inte för inte hade Venedig under 1600-talet långt fler glädjeflickor än fasta invånare; och det berättas att Lord Byron vid karnevalssäsongens slut i februari 1817 var så utmattad av sina utsvävningar att han tvingades bli sängliggande i veckor.
Skimret från historiens karnevaler bidrar förstås till turisternas och lajvarnas vallfärd till den nya tappningen, och höjer priset på ”Casanovas bal” (inträdesbiljett 350 euro, kostym obligatorisk) eller ”Dogens bal”, där värdinnan Vivienne Westwood, utklädd till Elisabeth I av England, utkorar årets bästa karnevalskostym.

Annons
Annons
Annons