Annons
Recension

Sommarljus ... och sen kommer nattenKalman Stefánsson fångar en skärva av evigheten

Publicerad

Det är oändligt mycket svårare att skriva om böcker man tycker mycket om än böcker man har många invändningar emot. Av någon anledning är det nästan alltid lättare att formulera kritiska påståenden än hyllande, det tror jag de flesta recensenter skriver under på. Man löper dessutom alltid risk att förlora sitt omdöme som kritiker om man blir alldeles förförd av en text eller en historia. Så vad gör man då om man har läst en bok som man faktiskt älskar, så till den grad att vad man än säger löper risk att förstöra den?

Jo, för jag är nog lite bortkollrad av islänningen
Jón Kalman Stefánssons
Sommarljus … och sen kommer natten . Något med ljuset är det kanske, det välver sig en märkligt upplyst rymd över hela berättelsen som gör att den aldrig förlorar greppet om det som är stort, det som är viktigt. Det som författaren och dramatikern Magnus Florin brukar kalla ”det hela”, och som jag ofta citerar, för jag tycker att det fångar så bra just vad litteratur åtminstone borde sträva efter att omfatta.

Annons
Annons
Annons