Annons
Recension

SommardödenKallentoft fortsätter blåsa nytt liv i deckargenren

Under strecket
Publicerad

Den varmaste sommaren i mannaminne härjas Linköpings omgivande skogar av okontrollerbara bränder. Detta hindrar inte att en osedvanligt skräckinjagande våldtäktsman och mördare förser stadens invånare med nya mardrömmar. Brändernas febriga inferno, som har den enda fördelen att det trots allt skapas ett slags sammanhållning bland bygdens invånare, får sällskap med den rädsla som istället knoppar av sig misstänksamhet, rädsla och fördomar mot alla som verkar på minsta vis avvikande. Sådan är upptakten till Mons Kallentofts andra roman om kriminalinspektör Malin Fors, Sommardöden. Jag var imponerad av den första romanen i serien, fjolårets ”Midvinterblod”. Kallentoft lyckades mejsla fram en egen och originell stämma i den högröstade och jämntjocka allsångskör som den svenska deckaren utvecklats till. Hans omsorg om språket har till exempel få konkurrenter.

Liksom i förra romanen kännetecknas ”Sommardöden” av ett brett stilistiskt register, från hårdkokt polisprosa à la Leif GW Persson till lyriska meditationer. Naturskildringarna var, och är till viss del fortfarande, i en klass för sig. Han använder miljöerna som speglar av inre tillstånd, som verktyg för att borra allt djupare i förståelsen av mänsklig utsatthet och förtvivlan.

Annons
Annons
Annons