Recension

Den osynliga domstolenKafka har inte åldrats en dag

Under strecket
Publicerad
Annons

Trots att Kafka relativt tidigt fann fäste i Sverige - och trots att hans texter som få andra författares under årens lopp översatts, uttolkats, iscensatts, analyserats och diskuterats ur alla möjliga tänkbara formella och ideologiska synvinklar - har det i Sverige länge saknats något så enkelt och handfast som en praktisk guide till författarskapet som sådant. Glädjande nog föreligger en sådan nu i Torsten Ekboms med rätta Augustnominerande Den osynliga domstolen - en bok om Franz Kafka.
Det är en bok som går till författaren via verket, och dessutom gör det på ett ovanligt pedagogiskt sätt. I korta kapitel skärs väl avgränsade bitar ur den stora Kafkakakan. Med utgångspunkt i de tidiga litterära försöken granskas ungdomsåren. Kafkas komplicerade men litterärt fruktbara förhållande till fadern utreds. De närmare omständigheterna kring romanerna ”Amerika”, ”Processen” och ”Slottet” tas upp. Ekbom fäster särskild vikt vid
de författare Kafka bevisligen läste och hur läsningen av dem kan tänkas ha påverkat honom. Särskilt Strindberg framstår hos Ekbom som en valfrändskap; men en annan Strindberg än den vi svenskar är vana vid - inte kvinnohataren, despoten och den hänsynslöse sedeskildraren utan konstnären Strindberg. Det Kafka beundrade hos Strindberg, skriver Ekbom med stöd hos kritikern Friedrich Beissner, var helt enkelt den konsekvens och skicklighet med vilka han turnerade olika berättargrepp.

Annons

Om det är något som går som en röd tråd genom Ekboms bok är det betonandet av att Kafka framför allt var författare, en professionell skriftställare. Som sådan var han inte bara lidelsefullt upptagen av sitt värv, utan också av de verktyg han förfogade över. Stil, form, berättarperspektiv. Han var också perfektionist ut i fingerspetsarna. När Kafka i det berömda ”testamentet” till vännen Max Brod uppmanar denne att bränna allt ofullbordat och opublicerat material är det perfektionisten och inte neurotikern som talar. Alla
försök att läsa in något mer i testamentet än en vilja att lämna kvar bara det allra bästa åt eftervärlden är därför dömt att förfelas.
Ändå finns det knappast någon 1900-talsförfattare som underkastats en sådan magnifik övertolkning som Kafka. Man har anlagt djuppsykologiska, jungianska och freudianska perspektiv på hans böcker. Han har utsatts för strukturalistiska, semiologiska och massvis med marxistiska tolkningsförsök. Man har läst honom med talmudiska eller med kristna glasögon. Ekbom avstår klokt nog från all sådan exeges, avstår till och med från att jämföra de olika tolkningsmodellerna med varandra. Nöjer sig bara i slutkapitlet med att i korthet nämna 15 olika teman som förekommer i Kafkas verk.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons