Annons

ÖstersjöfestivalenKäbblar som själviska politiker på G7-möte

Fasolt (Koit Soasepp), Loge (Tuomas Katajala) och Wotan (Tommi Hakala).
Fasolt (Koit Soasepp), Loge (Tuomas Katajala) och Wotan (Tommi Hakala). Foto: Arne Hyckenberg

Östersjöfestivalen skalar ner och hittar tillbaka till ursprunget. Årets formstarka upplaga har både hjärta, hjärna och en bländande musikalitet.

Publicerad

Berättelsen påminner om Wagners Ring. Det är ju sjutton år sedan Östersjöfestivalen sjösatte ett koncept som efter en ödmjuk start med åren antagit smått oformliga proportioner. Man började med att hålla festivalen ”inom familjen” kring norra delen av Östersjön, bjöd sedan in flera forna Hansa-stater, håvade in bilsponsorer och och flög in orkestrar och solister till priset av massiva koldioxidutsläpp. Varumärkesbyggandet ledde till samma sorts hybris som vilseleder karaktärerna i Wagners Ring.

Men festivalen har bantat. Och det klär den. Invigningen med ”Noas ark” slår an tonen för en festival som går till saga och myt för att besvärja den klimatbest vars proselyter sår sin draksådd över jorden. Företagssponsorerna byts ut mot ideella organisationer och tankesmedjor. Live-streamade samtal från medverkande östersjöländer bildar intellektuella ”kedjebrev”, där frågeställningar skickas runt havet för att sila snacket och gå till handling. Förebilden är den mänskliga kedja som markerade baltstaternas fredliga revolution vid järnridåns fall för 30 år sedan, och då måste Ryssland träda tillbaka som festivalgäst. Östersjöfestivalen har i år både hjärta, hjärna och bländande musikalitet.

Rhendöttrarna (Marjukka Tepponen, Mari Palo och Jeni Packalen) sörjer förlusten av Rhenguldet.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 1 av 2

Cellisten Truls Mörk i Ernest Blochs "Shelomo" med Sveriges Radios symfoniorkester och Klaus Mäkelä .

Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons