Recension

Just my luckJust my luck

Under strecket
Publicerad
Annons

Det skojigaste med Just my luck, en lättsam och lättglömd Linday Lohan-komedi, är att här är det killen som fluffar till håret och tar av sig glasögonen som ett tecken på att han gått från Nörd till Lyckad. Detta förvandlingsnummer (där vederbörandes synfel mirakulöst botas av ett boostat självförtroende) brukar annars mest vara reserverat för den kvinnliga huvudrollen.
Upplägget är så banalt att man blir generad; Ashley (Lohan) har en sagolik tur – hissen kommer alltid i rätt ögonblick, det finns alltid ett ex av drömklänningen i rätt storlek kvar i affären, hon blir befordrad mer eller mindre av en slump.

Jake däremot har alltid otur. Det börjar regna så fort han sätter en fot utomhus och varje möjlighet till karriär sabbas av diverse olyckliga omständigheter.
När Ashley arrangerar en snajdig skivbolagsfest springer hon in i Jake och i stundens ingivelse börjar de hångla på dansgolvet. Eftersom det är magi i luften hoppar turen över till Jake, som genast blir snyggare och får mer flyt, medan allt börjar gå snett för Ashley.
Och så vidare. Och så vidare. Det här är ingen outhärdlig film, men det finns ju så mycket annat man kan göra istället för att se den.

Annons
Annons
Annons