Recension

TimglasetJulie Parsons gör allt för att bevisa sin tes om våldtäkt

Under strecket
Publicerad
Annons

Varför slukar vi kriminalromaner? Vad är det som driver oss att sätta i oss blad efter blad tills vi är framme vid det oundvikliga slutet, det som vi hela tiden vet ska komma? Att men inte hur. Hur är inte det viktiga, men att vill vi inte bli lurade på. Brottslingen måste få sitt straff.
Jag har långsamt kommit fram till att kriminalromaner är farliga. De invaggar oss i säkerhet. Ondskan avtäcks och bestraffas, den ondska som vi anar och vet finns runtomkring oss. Vi andas ut när den onde åker dit, kanske lever vi inte i den bästa av världar, men närapå. Och om, som till exempel hos Georges Simenon, brottslingen slinker undan beror det på att han inte är så ond som vi förletts att tro utan på att han är ett offer han också. Men säkerheten är falsk. De flesta brott förblir, det påstår bland andra den skärpta Dorothy Sayers, oupptäckta och därmed obestraffade.

Inte heller Julie Parsons brottslingar kommer undan. Och deras straff blir hårda, hårdare än om de utdelats av rättsväsendet. För i Parsons kriminalromaner tar offret saken i egna händer, ett offer som både i debutromanen ”Mary Mary”, i ”Friargåvan” och nu i Timglaset är en kvinna som närmar sig medelåldern. En ursprungligt stark kvinna som låtit sig charmas och brytas ner av en psykopat. De våldtäkter han begår är fruktansvärt grymma, Parsons gör allt för att bevisa sin tes om våldtäkten som den ultimata stölden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons