Julia Holter svävar mellan höjdpunkter

Julia Holter
Julia Holter Foto: AOP / Corbis

Det är inte helt lätt att ringa in Julia Holter och hennes musik – experimentell, eklektisk och svävande mellan olika traditioner. SvD:s Dan Backman hittar höjdpunkter men önskar att bandet kunde ta ut svängarna ännu mer.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Den oformligt flytande ”Vasquez hör inte till Julia Holters bättre låtar men när den går in i ett läge som liknar en indisk raga sammanstrålar musikerna i ett särskilt förtätat parti. Det är kontrabasisten Devin Hoff som med sin stråke leder in musiken mot ragan och får Julia Holters klaviatur att spela rollen av en tambura och Corey Fogels trummor att bli till tablas. Bildligt talat alltså, ragan finns nog bara i mitt huvud. Violinisten Deanna Maccabe tar vid med stråkdrag och fingersättning som närmar sig countryn utan att ragastämmningen går förlorad.

Det ogripbara svävandet mellan olika musiktraditioner är högst symptomatiskt för Julia Holter. Klassiskt skolad i musik och till en början hemmahörig på den konceptuellt experimentella delen av indiescenen i hemstaden Los Angeles har hon sakta men säkert jobbat sig fram till höstens genombrott med albumet ”Have you in my wilderness”. Det fjärde sedan albumdebuten 2011 och hennes mest lättillgängliga med låtar som, trots sin komplexitet, går att lyssna på som raka popsånger.
Den finaste av dem alla, ”Sea calls me home”, avslutar konserten på bästa tänkbara vis. Med klaviaturen programmerad till att låta cembalo åkallar hon både barockpop och Brian Wilson i en förtjusande tungfotad sång med en vackert obegriplig text om havet.

Annons
Annons
Annons