Annons
X
Annons
X

”Att växa upp i vita rum förvrider självbilden”

VITHETSNORM När Judith Kiros var liten ville främmande känna på hennes hår. I dag ses hon som ”spännande” på grund av sin hudfärg. För att diskutera sådana erfarenheter startade hon nätforumet Rummet. Dit är bara icke-vita skribenter välkomna.

Judith Kiros, en av grundarna bakom sajten Rummet.
Judith Kiros, en av grundarna bakom sajten Rummet. Foto: LARS PEHRSON

ATT LEVA I VITA RUM DEL 2 EN SERIE OM ETT (O)SYNLIGT FÖRTRYCK.

**– Någon sa att du **har förlorat så fort du måste försvara dig när det gäller personliga erfarenheter av rasism. Det är ett sätt att säga: jag behöver din förståelse.

Judith Kiros, 24 år, är en av grundarna till den antirasistiska separatistiska nätsamlingsplatsen Rummet (de andra är Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Díaz). Det är en plats där enbart icke-vita är välkomna att skriva om sina upplevelser och erfarenheter, utan att vita kroppars förståelse ska hamna i centrum.

Många skribenter i Rummet använder termen ”rasifierad” för att beskriva personer som på grund av sina utseenden blir tillskrivna en viss rastillhörighet och vissa egenskaper som förknippas med den. Uttrycket pekar på en process, du blir tillskriven någonting, vilket understryker att ”ras” är en social konstruktion, inte biologisk.

Annons
X

– När jag får ta emot rasistiska kommentarer säger ingen ”åk hem till Etiopien!” De bryr sig inte om vart jag kommer ifrån utan gör ett antagande om vem jag är utifrån mitt utseende, de rasifierar. Därför blir det konstigt att rasism som begrepp existerar utan att vi ska kunna prata om ras.

**Hon säger att **det är självklart att den som ”rasifieras” påverkas i ett samhälle där vitheten är norm. De konkreta följderna tar sig uttryck i form av diskriminering på både arbets- och bostadsmarknad. På en mer abstrakt, känslomässig nivå har det betydelse för vilken plats du känner att du kan ta, vilken person du kan vara och i vilka sammanhang du kan bete dig på ett visst sätt. Det mynnar bland annat ut i misstänksamhet.

– När jag åker till Etiopen känner jag mig som en person på ett annat sätt, friare. Om någon ger mig en komplimang där är det inte för att jag är ”spännande”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Att växa upp **i vita rum förvrider självbilden tidigt, påpekar Judith Kiros. Som liten fick hon höra att hon var ”vit på insidan” för att hon älskade att läsa – samtidigt som de representationer hon mötte av sig själv i media i det närmaste begränsade sig till hiphopvideor på tv.

    – Jag internaliserade en stereotyp bild av hur svarta ”är” och hur jag förväntades vara, trots att jag hade ganska många andra svarta i min närhet. Det får mig verkligen att undra hur vithetsnormen påverkar dem som tillhör den.

    Under tonårstiden såg hon emellertid inte på rasism som en struktur som kunde likna sexism. Hon tänkte snarare att vissa personer helt enkelt var rasister och att lätt igenkännbara rasistiska handlingar var väsensskilda från att ta på någons hår eller att fråga om någons ursprung. Men hon minns att hon fick vad hon kallar ”en småskalig existentiell kris” som femåring när en äldre kvinna på bussen frågade var hon kom ifrån men inte nöjde sig med Solna som svar.

    – Min mamma förklarade senare att kvinnan förmodligen ville att jag skulle säga Etiopien, men jag är ju inte född där. Mina föräldrar är det.

    När hon var tretton år lyfte en främmande kvinna upp sitt barn för att det skulle få känna på hennes hår.

    – Jag blev glad över att bli uppskattad, men det fick mig att förstå att jag var någonting annat än de var vana vid, en djur-i-bur-känsla. Jag var någonting speciellt, nästan lite farligt, men bara man var varlig kunde man få klappa på mitt hår.

    I efterhand ser hon att det handlade om en objektifiering och en exotisering som är en del av rasifieringen: man ser kroppen först och främst, inte personen.

    – När jag rör mig i ett vitt rum kan man läsa in en massa saker i mitt utseende och på min kropp. Men för vita personer gör man inte det på samma sätt. De rör sig mer fritt som människor.

    Hon tror att det kan uppstå ett obehag hos dem som vanligtvis inte blir ”lästa” på det sättet, exempelvis ”vita medelklassmän i medelåldern”. Eftersom personer ur den kategorin sällan har varit tvungna att reflektera över sin vithet och position upplever de troligtvis att det är reducerande.

    – De kan invända ”men jag är så mycket mer än det, jag är komplex!”. Då kan jag känna, ja, det är du, och så vill jag också ha det. Jag vill också kunna känna mig förvånad och stött när någon ser mig och tänker ”en svart kvinna, fan vad ospännande”.

    **Under de två månader **som Rummet funnits har dess blotta existens hunnit röra upp känslor. I DN jämförde Hanne Kjöller forumet med ”ältarsajter för sjukskrivna” och hävdade att skribenterna ägnade sig åt att ”vältra sig i upplevda oförrätter”. På SvD:s ledarblogg skrev Naomi Abramowicz ett inlägg där hon menade att skribenterna på Rummet ”använder sig av rasistens världsbild genom att dela upp människor efter hudfärg”, vilket leder till ”splittring, i stället för gemenskap”.

    – Jag tänker att det handlar om ett totalt missförstånd om vad det rör sig om. Rasisters uppdelning kommer ur en tro på att ras finns som ett slags essentiell, biologisk kategori som inte går att förändra, snarare än att ras är någonting skapat som vi måste förhålla oss till i samhället.

    – Att jag är svart innebär inte att jag är en massa andra saker som förknippas med det. Allt det innebär är att jag har ett visst utseende som gör att jag riskerar att utsättas för en viss typ av förtryck. Det är jobbigt att hela tiden förklara det.

    **I Rummets **manifest, publicerat i tidskriften Bang, skriver grundarna bland annat att: ”Rummet är till för alla oss som känt friktion när vi tagit upp något och det landat fel. När våra utseenden har studsat mot midsommarfirandet, kräftskivan, whatever. När våra utseenden har gett andra en ursäkt att fråga: ’Ursäkta, men var kommer du ifrån egentligen?’ Rummet är en frizon, ett nätverk, en plattform, en gruppkram, ett utrymme där vi alla kan få lov att bara vara. Fatta vad skönt.”

    – Jag upplever ofta att när jag pratar med vita så blir det en pedagogisk grej, att jag ska lära ut någonting till någon som inte förstår hur det är att vara rasifierad. Sedan förväntas jag vara tacksam för att personen velat ”bilda” sig. Det slipper jag i Rummet. Där kan jag dela med mig och få ta del av andra rasifierades erfarenheter, utan att tvingas representera någon annan än mig själv.

    Simon Löfroth

    Annons
    Annons
    X

    Judith Kiros, en av grundarna bakom sajten Rummet.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X