Annons
X
Annons
X

”Judar har alltid betraktats som potentiellt illojala”

I går besökte USA:s president Barack Obamas särskilda sändebud mot antisemitism Malmö. I den svenska debatten om antisemitism skymtar USA som ett föredöme – men även där har judar alltid betraktats som potentiellt illojala medborgare, skriver Hynek Pallas.

Joseph R McCarthy, till höger, under McCarthy-förhören av misstänkta kommunister, av vilka många var judar. Bild från 1954.
Joseph R McCarthy, till höger, under McCarthy-förhören av misstänkta kommunister, av vilka många var judar. Bild från 1954. Foto: AOP

”Med tanke på att du är jude, hur ska du kunna vara opartisk?” Andraårsstudenten Rachel Beyda hade förberett sig på många frågor när hennes nominering till juridiska fakultetens styrelse på UCLA skulle avgöras. Men kanske inte just denna.

Det var häromveckan som ett rutinärende på det prestigefyllda universitetet i Los Angeles urartade i en etnisk häxprocess. Rachel Beyda skickades ut ur rummet och en timslång diskussion tog vid. Kunde en person som var medlem i den Israelvänliga judiska studentorganisationen Hillel verkligen vara opartisk när hon bedömde myndighetsfrågor?

Rachel Beydas nominering blev nedröstad. Först efter uppmärksamheten, och efter det att fakultetsledningen ryckt in och förklarat att medlemskap i judiska organisationer faktiskt inte utgör någon intressekonflikt, fick hon i ett nyval plats i styrelsen.   

Annons
X

Jag läser om incidenten (New York Times 6/3) på ett kafé i Chicagostadsdelen Pilsen efter att just ha slagit igen novellsamlingen ”The UnAmericans” av Molly Antopol.

Båda sakerna har betydelse för hur jag tolkar artikeln. Utan att vara naiv inför den stenhårda hudfärgssegregation som finns i USA – extremt påtaglig i Chicago – är det ändå svårt att se ut på gator som det senaste seklet varit först tjeckiska och sedan mexikanska arbetarkvarter, och tänka sig att landet som hyllar sin historia av bindestrecksidentiteter går ihop med antisemitiska strömningar på ett toppuniversitet 2015.

**Samtidigt är **incidenten som en förlängning av titeln och novellerna i Antopols färska bok. ”Det oamerikanska” har hos henne nämligen en mångbottnad betydelse. Historierna i ”The UnAmericans” sträcker sig över hela 1900-talet och det vi betraktar som den ”gamla” och ”nya” världen. Från öst till väst – från Tel Aviv till New York och Prag, från Maine över vitryska granskogar till San Fransisco.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Några av historierna behandlar McCarthy-eran och den kommitté, House Committee on Un-American Activities, som under kalla kriget blev ett instrument för hetsjakten på kommunister. Många av dem östeuropeiska judar. Samma judar som ofta – kring detta kretsar en vacker novell om en skådepelare som nyttjar sitt ryska ursprung för att ta sig fram i Hollywood men faller på eget grepp – fick uppfinna en amerikansk identitet för att accepteras.

    När Antopol landar i nutiden är det ofta i dagens Israel. I de historierna ligger ”det amerikanska” i bakgrunden som en slags symbol för den nära men invecklade relation som finns mellan länderna. En relation som blir klart mer problematisk när antisemitism förkläs som Israelkritik på amerikanska universitet, något som skett i flera fall som liknar Rachel Beydas, men drabbar enskilda judar.

    För häri ligger kärnan i det oamerikanska: judar har alltid betraktats som potentiellt illojala medborgare. Före Israel var det religionen som spökade, eller ren rasbiologi. De senaste decennierna är det ”den andra staten” som blivit en sten i den nationella skon. För det handlar inte bara om vad Israel ”gör” och ska ställas till svars för. Nej, det paradoxala är att de judar som talar om att emigrera på grund av antisemitismen i deras hemländer uppfyller föreställningen om det svek mot nationen man hela tiden hade kunnat misstänka dem för.

    De har alltså hela tiden varit ”partiska”.

    Jag närmar mig den här frågan från amerikansk horisont, eftersom USA i den svenska debatten om antisemitism skymtar som föredöme. Och, ja, på den punkten – vaksamheten kring nya antisemitiska strömningar – är man ofta bättre. Men knappast i närbesläktade diskurser som exempelvis ”illegala invandrare”. Eller kring de muslimer som både här och där sedan 14 år tillbaka måste ta avstånd från vettvillingar för att få tillhöra ”oss”.

    De flesta europeiska stater har dock fortfarande ett mer problematiskt förhållande till all form av migration och exil. Vid sidan av judarna är romerna det främsta exemplet: i östra Europa behandlas de som andra rangens medborgare, om ens det. I Sverige hamnar de i olagliga polisregister. Och när romerna väl emigrerar – en emigration som de senaste decennierna pågått stadigt till Storbritannien och Kanada och som har paralleller med hur fattiga judar lämnade Ryssland kring förra sekelskiftet – beskylls de, för att citera en tjeckisk politiker, för att ha en ”vandringslust i blodet” som tyder på att de inte kan vara fullvärdiga medborgare.

    Ofta hänger migrationsproblematiken samman med det möjliga sveket mot nationen. Både hos dem som anländer och dem som lämnar. Herta Müller sa det väl i ett utmärkt tal om hur exilerfarenheter, inte sällan judiska sådana, redigerats bort i efterkrigstidens Tyskland (DN 7/3): ”Ingenstans i Tyskland finns det en plats där enskilda erfarenheter av exilen kan berättas”. Av egen erfarenhet vet jag att hennes ord är lika giltiga i det postkommunistiska Tjeckien.

    Det som gör migration svårare i Europa än i USA är de förlegade självbilder som knyter förment homogena folk till gränser och nationsbyggen. I Sverige är det omhuldade historiska symboler som ”Folkhemmet”. Där man i Chicago-kvarteren sätter upp plaketter om vilka etniska grupper som passerat – även om de likt tjeckerna i Pilsen var urfattiga och släpade timmer – skriver vi ut de hundratusentals gästarbetare som byggde mycket i det här landet ur historieskrivningen och skanderar ”folket byggde landet”.

    Som ”flernationell” person med familj över halva jordklotet och flera språk i magen är böcker som Molly Antopols därför rena oaserna för mig. De utgör platser där Herta Müllers efterfrågade ”enskilda erfarenheter av exilen” finns.

    För ”The UnAmericans” fångar migrationen utan politiska pekpinnar. Med känsliga tankar om identiteter – vad som lämnas eller plockas upp på olika platser och i språk, det som passerar över generationer – i mänsklig kropp: Den lilla flickan som vill höra om mormors tid som partisan; öst-dissidenten i exil som oroas för att han ska avslöjas som charlatan; tredjegenerationsukrainaren från Brooklyn som gifter sig med förstagenerationsinvandraren från Kiev. Och så de unga judar som skulle kunna vara barnbarn till överlevarna i Isaac Bashevis Singers ”Skuggor över Hudsonfloden”. De som på gott och ont lever i skuggan av tidigare generationers exil, plågor och framgångar. Och i skuggan av Israel förstås. Den ”ursäkt” som ständigt kan kastas in utan att nämnas.

    ”Hur ska du kunna vara opartisk?”.

    Detta är för svenskt vidkommande, och för den debatt om antisemitism som rasar hos oss, berättelser av central vikt. För vi är inte direkt bortskämda med mångsidiga skildringar av samtida judiskt liv i Sverige. Jag minns bara alltför väl när jag för sex år sedan döpte ett inlägg på tv-sajten Weird Science till ”Har svenska filmskildringar av ett judiskt kulturarv blivit omöjliga” (15/3/09) och tog upp frågan. Det var första gången vi fick stänga ner kommentarsfältet, och situationen har knappast blivit bättre.

    Det finns – som migrantvågorna som avlöst varandra i Chicago-kvarteren eller Rachel Beydas fall eller Herta Müllers essä visar – inga patentlösningar. Inga nationer som står fria från antisemitism, som inte väver sina nationella berättelser på sådana vis att exilen och migrationen inte får plats eller gör människor ”partiska”.

    Men med en rikare flora av exil- och migrationsskildringar, likt de som står att finna mellan pärmarna på ”The UnAmericans”, ges åtminstone chansen att börja förstå fler identiteter än de endimensionellt nationella. Och den dagen vi på allvar omfamnar dessa – då omöjliggörs frågor som den som ställdes till Rachel Beyda.

    Hynek Pallas

    Annons
    Annons
    X

    Joseph R McCarthy, till höger, under McCarthy-förhören av misstänkta kommunister, av vilka många var judar. Bild från 1954.

    Foto: AOP Bild 1 av 2

    President Obamas särskilda sändebud mot antisemitism, Ira Forman, lämnar den välbevakade judiska församlingen i Malmö efter presskonferensen.

    Foto: DRAGO PRVULOVIC/TT Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X