Jublande berättarglädje i naivistiskt måleri

Under strecket
Publicerad
Annons

Thielska Galleriet varierar förtjänstfullt sina utställningar med nyare och äldre konst. Viktiga är de historiska tillbakablickarna, att granska det som en gång var samtid och inte minst sikta in sig på konstnärer som mer eller mindre oförtjänt riskerar att falla i glömska - som nu Gideon Börje (1891-1965).
Han var med och grundade den viktiga Färg och form-gruppen på 30-talet. Han var omskriven, uppskattad och respekterad, utan att räknas in bland de riktigt stora. Men tillräckligt betydande för att det ska vara helt i sin ordning, när nu Nina Öhman i en visning om mer än 40 verk riktar ljuset på Börjes insats.
Gideon Börje hör hemma i den första svenska naivistgenerationen, i första världskrigets slutår och en bit in på 20-talet. Där fanns också Eric Hallström, Börjes gode vän och den som på allvar fick igång honom som målare. Hilding Linnqvist hörde också dit, och tillsammans bildade de en ungdomlig, nyfiken kärntrupp, som ofta
hittade sina motiv kring Slussen.

Gideon Börje målar därifrån myllrande folkliv - troskyldigt, nästan programmatiskt naivt i sin uppläggning. Medan Hjertén och Grünewald breder ut ett Matissedekorativt Slussen, är Börje inne på en mer folklig linje.
Han rumsterar i det vardagliga, ändrar, diktar till, för att så bli färdig att släppa loss hela sin jublande, naivistiska berättarglädje. Det är i den andan han skapar sina bästa verk - upprymda, poetiska, måleriska.
Men Det döda barnet från 1918, denna märkliga målning, är något för sig; ett rum, en öppen kista, ett barnlik, synligt, sörjande kvinnogestalter. Motivet till trots känns inget ångestladdat som hos till exempel Munch, snarare finns här en innerlighet, ett bejakande.
20-talet betyder stilförändring, den nya sakligheten är på modet. Börje är som många andra där, gör bra ifrån sig i det verklighetsnära och linjerena.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons