Annons
Krönika

Madelaine Levy:Pusselbiten som saknas i vårt håglösa liv

Foto: HASSE HOLMBERG/TT

Varför är vi så många som mår så dåligt, trots att vi egentligen har det så pass bra? Varför lever vi, trots förbättrad hälsa och materiell standard – med en sömngångaraktig känsla av håglöshet?

Uppdaterad
Publicerad

Den håglösa kvinnan. I den samtida svenska litteraturen är hon en återkommande figur, samtidens vitt spridda olustkänsla förkroppsligad. I höst möter vi henne bland annat i form av Karolina i Therese Bohmans ”Aftonland”, konstprofessorn som på pappret har allt men vänder sig från kärleken och lever med känslan av att allt redan är för sent. I Tone Schunnessons ”Tripprapporter” finns en mer radikal motsvarighet. Det kvinnliga jaget reser, har sex, dricker, tar droger. Men njutningen för henne bara närmare mörkret. Och hon känner allt mindre. Även Miriam, den föräldralediga läkaren i frivillig exil på Sicilien som är huvudperson i Negar Nasehs ”De fördrivna” (från i våras) har svårt att hitta fram till de egna känslorna. I öns hetta är hon som avskärmad från såväl omgivningens skönhet som sin man, sitt barn, sin fysiska smärta och världspolitiken.

Liksom många andra kvinnliga romanfigurer vi har mött i den svenska litteraturen på senare år är dessa kvinnor passiva, men inte helt apatiska. Nedstämda, men inte kliniskt deprimerade. Framför allt är de mentalt avskurna från omvärlden. Redan i böckernas tilltal, det kala, svala språket, finns avståndet mellan dem själva och deras verklighet. De lever som bakom mörka solglasögon, oförmögna att på allvar beröras av omgivningen, eller att känna något på djupet.

Annons
Annons
Annons