X
Annons
X
Recension

Joy & Önskeburken Joy är ingen ny Pippi

Astrid Lindgren-priset, som delas ut av Rabén & Sjögrens förlag sedan 1967, går vanligen till etablerade barnboksförfattare. Senast var utformningen annorlunda. För att uppmärksamma Astrid Lindgrens hundraårsjubileum anordnades en ”berättartävling”. Lindgrens egen karriär tog fart just genom medverkan i Rabén & Sjögrenska pristävlingar: 1944 blev hon ju tvåa med den rätt konventionella flickboken Britt-Marie lättar sitt hjärta, och 1945 vann hon första pris med den banbrytande Pippi Långstrump, som dessförinnan som bekant refuserats av Bonniers. Kanske visar detta hur svårt det är att bedöma berättelsers värde: det originella liksom det konventionella kan både prisas och förkastas.

Hursomhelst är inte vinnarboken, Joy & Önskeburken av Helena Östlund, en ny Pippi, som jag ser det. Det är en rätt beskedlig historia om en rättrådig flicka vid namn Joy. Läsaren möter henne när hon börjar första klass. Man lär känna bästa kompisen Otto och några av de nya klasskamraterna, såsom den blyga Evelina och den elaka Leo. Det är Otto som hittar önskeburken och som kommer på att man kan prata sina önskningar in i den och få dem uppfyllda. Joys önskningar är att hon inte ska känna sig uttråkad och utanför på släktträffen och att de andra barnen i skolan ska tycka om henne "fast hon är allvarlig". Båda önskningarna slår in, tycker hon. Sen ger hon burken till Evelina eftersom hon behöver den bättre.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X