Annons

Jörn Donner: Alla i Finland är inte nöjda med sin lott

KULTURDEBATT | Finland har utsetts till världens lyckligaste land. Och förmodligen är 80 procent av befolkningen någorlunda nöjd med sin lott. Det hindrar inte att man bör lyssna till de missnöjda, skriver författaren Jörn Donner efter valet i Finland.

Under strecket
Publicerad

Jörn Donner menar att man inte bör glömma bort Finlands missnöjda människor.

Foto: Dan Hansson och AP Bild 1 av 1

Jörn Donner menar att man inte bör glömma bort Finlands missnöjda människor.

Foto: Dan Hansson och AP Bild 1 av 1
Jörn Donner menar att man inte bör glömma bort Finlands missnöjda människor.
Jörn Donner menar att man inte bör glömma bort Finlands missnöjda människor. Foto: Dan Hansson och AP

”Världens lyckligaste samhälle?” Kanske. Men inte världens lyckligaste invånare. Närmare 30 procent av befolkningen anser det vara onödigt att delta i allmänna val. Nästan 20 procent av väljarna längtar efter ett annat alternativ, ett blåvitt, annorlunda än de etablerade partierna. En liten rännil med god utbildning söker sig utomlands, till exempel till Sverige.

För några år sedan gjorde jag några observationer om politiken i Sverige. En handlade om att var femte svensk som man mötte på gatan kanske röstade för Sverigedemokraterna. Det gällde inte Strandvägen i Stockholm. En annan om att man borde föra samtal över partigränserna, även med SD. En förhoppning som inte infriades var att SD tvingades gå med på kompromisser.

Annons
Annons

Man kan man fråga sig om ovanstående, mutatis mutandis, numera också gäller Finland.

Efter valet 2015 i Finland tog man med Sannfinländarna i regeringen, men partiet splittrades 2017, varefter dess majoritet stannade i opposition, en minoritet blev kvar i regeringen. Denna del har nu praktiskt taget utplånats, medan majoriteten vunnit en stor valseger. Jag vill påpeka att partiets finska namn inte är identiskt med den svenskspråkiga beteckningen ”sann”. Det handlar i stället om grunden, basen för finskhet. ”Basfinnar?”  

Vad vill Sannfinländarna? Enligt vad deras ledare påstår bör bland annat biståndet minskas från nuvarande cirka 0,4 procent av BNP. Därutöver ska man i praktiken sätta stopp för invandringen från länder utanför EU. Finland ska bli finskt, inte alls svensktalande. Skriva om grundlagen som stadgar om två nationalspråk.

Enligt vissa politiker i Finland bör man lösa regeringsproblemet genom att följa den svenska modellen, det vill säga inte bry sig om att Sannfinländarna existerar. Implicit vill man då undvika att de blir tungan på vågen i riksdagens voteringar, såsom skedde i Sverige. Men i Finland är man van vid majoritetsparlamentarism.

Hur ser verkligheten ut? Det lilla flöde av flyktingar som kommit till Finland, framför allt 2015, har på myndigheternas försorg och genom Migrationsverket i landet behandlats på ett sätt som markant avviker från praxis i Sverige. Not in my backyard-filosofin gäller.

Många hävdar, och på kort sikt är det ju sant, att invandringen utgör en nettobelastning för samhället. Vad som sker på längre sikt är en annan historia, frånsett den humanitära dimensionen och den sjunkande nativiteten.

Annons
Annons

Den regering som ännu ett tag handhar rikets angelägenheter har skrutit  med ett antal framsteg, högre sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt. Realiteten är att man har hunnit fatt och gå förbi den djupa svacka som ledde till tio nationalekonomiskt förlorade år mellan 2008 och 2018. Finland är, med en liknelse som jag brukar använda, svansen som försöker vifta på hunden. Hunden är stor och heter bland annat Kina eller USA.

Den externa skuldsättningen har fortsatt, visserligen i ganska låg takt, samtidigt som anslagen till skolning på nästan alla nivåer har sjunkit. Befolkningen åldras och flykten från glesbygden fortsätter. Försörjningsbalansen försämras. Investeringarna i infrastruktur hänger efter. Klyftan mellan rik och fattig ökar. Dessa företeelser är inte obekanta i andra delar av Europa.

Under valrörelsen i Finland talades det inte många ord om utrikespolitik och Europa. Även Ryssland var praktiskt taget tabu. En ny form av finlandisering. 

Nu gäller det att göra politiska kompromisser mellan de partier som kan bilda en majoritet. Det spekuleras vilt om olika möjliga alternativ. I de flesta är Sannfinländarna uteslutna.

Exempel på svårigheter: Valsegrarna de gröna skulle tvingas godkänna att kärnkraftverket Olkiluoto 3 startas, att den ryskfinansierade reaktorn Hanhikivi får klartecken, att de två Lovisareaktorerna renoveras.

Reformen av social- och hälsovård, som sjönk till botten nyligen, ska genomföras på något sätt.

Den koalition som kan tänkas uppstå lär säga ja till EU, till fortsatta sanktioner mot Ryssland, öka flyktingkvoten, fortsätta att bygga upp försvarsberedskapen (men utan Nato), införa flygskatt, begränsa avverkningarna av skog (trots att tillväxten är större än avverkningarna). Alla, utom kanske Sannfinländarna, säger sig vara bekymrade över miljön, men det dröjer ett tag innan elbilen slår igenom.

Jag har lärt mig att inte spekulera om framtiden, den kommer med fötterna före, som Elmer Diktonius skrev. Det finns ansvarsmedvetna tjänstemän och kvinnor som sköter statsapparaten medan partierna spelar schack om makten. Men det är bråttom, Finland blir ordförandeland i EU den 1 juli.

Regeringsfrågan i Finland kompliceras av socialdemokratins fortsatta tillbakagång, som är allmäneuropeisk, kanske med undantag för Spanien. De politiska alternativen är oklara, eller handlar det bara om makt? Jag misstänker det.

Det lyckliga landet? Förmodligen är 80 procent av befolkningen någorlunda nöjd med sin lott. Det hindrar inte att man bör lyssna till de missnöjda. Bland dem finns rötterna för den form av högerpopulism som fått fotfäste i många delar av Europa och regeringsmakten i ett antal länder såsom Ungern och Polen, kanske även grannen Estland.

Jörn Donner är finlandssvensk författare, och har tidigare även har varit verksam inom film och politik.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna FINLAND ÄR VÄRLDENS BÄSTA LAND
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons