Recension

Susana BacaJordiga sånger på spanska lyfter showen

Under strecket
Publicerad
Annons

Den rektangulära trälådan cajón är placerad på ett litet podium i centrum av scenen strax bakom sångerskan Susana Baca. Juan Medrano Cotito, en av Perus bästa cajónspelare, lyser upp scenen i sin orange skjorta och glada leende. Med lådan placerad mellan benen bankar han fram en lunkande sensuell dov puls som är navet i den afro-peruanska musiken. Det slår mig hur effektiv och kraftfull en till synes enkel trälåda är.
Trumsetet alldeles bredvid är förstärkt med congas, olika sorters mindre trälådor, maracas, krukor och kalebasser spelade av Hugo Bravo och inte minst handklapp förstås. Susana Baca tolkar den poetiska musiken med stolthet och värdighet. Hennes vackra röst ackompanjeras på gitarr, bas och slagverk.
Den tunna beige klänningen böljar fram när hon dansar barfota över scenen till den varmt avspända smått melankoliska musiken. Barfota melankoli för tankarna till den kapverdiska sångerskan Cesaria Evora. De är båda mogna sångerskor med starkt uttryck som
upptäcktes till glädje för omvärlden av entusiastiska producenter, i Susana Bacas fall amerikanen David Byrne.

Musikens impulser kom med de afrikanska slavarna till Peru och den en afro-peruanska kulturen har länge varit dold för omvärlden, delvis är det Byrnes förtjänst att man i dag känner till musikstilarna landó och zamacueca i andra delar av världen. På skivbolaget Luaka Bop finns en utmärkt samling med afro-peruanska artister som heter The soul of black Peru.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons