Annons

Maria Ludvigsson:Jorden är rund och flickor kan

Under strecket
Publicerad

36 år senare tänker jag att mamma hade helt rätt, redan då. Det var tidigt 1980-tal och alla sade ”kvinnor kan” som om det var något som behövde påpekas. Min lika milda som bestämda mamma fnös eftersom hon ansåg påståendet fånigt. Varför skulle vi inte kunna? Människor andas hade varit lika radikalt. Stiftelsen Kvinnor kan höll ut med sina, till en början välbesökta, mässor till 2002.

All respekt för dem som ger sig på historieskrivningen. Och 1980-talet var en annan tid än vår, med uppförsbackar för många som inte var mainstream. Decenniet bröt med 1970-talets kollektivism och så vidare. À la bonne heure. Men. Särskilt individualistiskt blev det inte. Utvecklingen stannade vid ytterligare rörelser med stereotypa idéer om vad män och kvinnor är. Eller kan.

Regelbundna rundor på diverse butiker med barnkläder får 1980-talet att ringa och be att få sin världsbild tillbaka. T-shirts, klänningar, tröjor och jackor försedda med ”Girls rule”, ”Girl Power”, The World belongs to girls” eller ”Girls can do anything” saluförs.

Annons
Annons

För det första, och numera självklara påpekandet, är det lika fel att förklara världen tillhöra flickorna som pojkarna. Massproducerade t-shirts där framtid, makt och hela världen tillskrivs pojkarna vore otänkbar och skulle knäcka Hennes & Mauritz PR-avdelning under loppet av en timme.

För det andra vore det fräckt att genom självklarheter som Du kan som flicka göra vad du vill, väcka misstanken att det inte skulle vara så. Det enda rimliga och samtida svaret på ”girl power” måste vara det lika engelska ”Duh!”, som för den som undrar betyder ett kraftfullt ”Varför nämna det uppenbara?”. (Att jorden är rund är inget vi varje dag påpekar som om det vore en enastående insikt.)

Små flickor har (liksom pojkar) den ljuvliga egenheten att inte inse någon som helst begränsning. En uppgift för varje vuxen måste vara att låta dem tro just det, för att med tiden genom egen erfarenhet lära sig acceptera vad som går och vad som just nu inte låter sig göras.

För det tredje är flickuniformerna mer än lovligt otidsenliga. Hopplöst ute, daterade och nutidsfrämmande. Eller som Linda Nordlund i Expressen kallade ett annat stickspår från jämställdhet, Public Services besatthet av nobelpristagares kön, mossigt. Ack så förrgår, ack så Jurassic park.

Vad vi tror oss säga till flickorna – och pojkarna – är något helt annat än vad de rimligen hör. Var gång vi ikläder en liten flicka ett budskap om hennes (självklara) rätt att göra vad hon vill, vidmakthålls bilden av en verklighet där flickor inte med självklarhet ska ha det utrymmet.

Det är bara den grupp som ännu anses vara i underläge, som kan tillåta sig uttryck som gör anspråk på hela makten. Girl power-attribut uttrycker snarare att man finner sig vara i underläge än i maktposition. Lite som att bekänna sig i underläge. Den som har makt måste inte påpeka det.

I den del av världen flickuniformerna går att köpa behövs de inte, men där de behövs är de inte tillgängliga.

När detta är sagt, kläder med tryck är oavsett budskap inte särskilt klädsamma. Min mammas vita kragar är lika klassiska som hennes värderingar. Dessutom såg jag henne aldrig någonsin gå strumplästen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons