Foto: Jesper Florbrant
Perfect Guide

Jonas Bonnier: ”Jag saknar inget från mitt tidigare liv”

Jonas Bonnier om familjearvet, romanen Stockholm-Odenplan och den nya författartillvaron i dekadenta Miami.

Sveavägen 56. En solbränd Jonas Bonnier kliver in på Bonniers förlag och hälsar ledigt på personalen i receptionen. Han går som ett barn i huset, vilket för en gångs skull får anses vara en träffande liknelse.

Annons

Som VD för Bonnier AB mellan 2008 och 2014 var Jonas Bonnier Sveriges mäktigaste mediechef och styrde över ett miljardimperium med magasin, dagstidningar, tv-kanaler och – förstås – familjens bokförlag.

I dag för han en betydligt mer anspråkslös tillvaro som författare – om man med anspråkslös menar ett pendlande mellan villan på Djurgården, skrivarlyan i Miami och lägenheten i New York.

Den här våren är han aktuell med spänningsromanen Stockholm–Odenplan på Bonnier Bookery, ett förlag vars idé är att nå en digital publik med korta, specialskrivna ljudböcker.

Vi slår oss ner i varsin fåtölj i ett avskilt rum. Bara några kvarter härifrån, i det vindlande tunnelsystemet under Odenplan, utspelar sig slutscenerna i hans thriller. Invigningen av den påkostade pendeltågsstationen närmar sig, samtidigt som inbäddade terrorister är på väg att utlösa en katastrof av episka proportioner.

Var fick du idén till storyn?
Varje gång man sätter sig i en tunnelbanevagn nuförtiden snuddar tankarna vid vad som skulle hända om terrorister slog till. Det har redan hänt i London, Moskva och Spanien. Och jag kan inte sluta fundera över den stora citybanan som grävdes under Stockholm under så många år. Det var många människor inblandade, hundratals underentreprenörer, företag från jordens alla hörn och tusentals arbetare som kom och gick fritt på arbetsplatsen. Samtidigt är stationen Stockholm–Odenplan en speciell och storartad grej. Då kittlar tanken. Vad kan hända här? Det är väldigt visuellt och känns obehagligt, så jag började skriva.

Har du klaustrofobi?
– Nej, men trånga utrymmen som man inte kan fly från har jag drömt om många gånger. Jag vet hur det känns, det är inte mysigt.

Jag tycker det bästa med Stockholm–Odenplan är att den är kort.
Exakt. Förlagets idé är att den ska vara kort, det var pitchen jag fick. Den tar tre timmar att lyssna på, ett perfekt format. Det motsvarar ungefär två-tre dagar fram och tillbaka till jobbet. Personligen har alltid gillat korta romaner. Det där koncentrerade behovet att skala ned är en utmaning som är tilltalande. Varje ledtråd måste ha någon funktion.

Och det triggar dig?
– Ja, ge mig en svår uppgift så går jag igång. Ge mig en mellansvår uppgift så struntar jag i den.

Du kommer egentligen från en skönlitterär bakgrund. Vad är det som lockar med att skriva thrillers?
Försäljningssiffrorna, haha. Det måste jag säga. Tar man sig igenom ett helt romanprojekt som man kämpat med länge så vill man att bokjäveln ska läsas.

Det är en bekräftelse att arbetet var värt något?
Tveklöst. Läses den av 610 personer blir man glad. Läses boken av 60 000 blir man ännu gladare.

Saknar du livet som uppburen mediemakthavare?
– Jag tittar aldrig bakåt. Däremot tänker jag jättemycket på vad jag ska göra om sex månader, om nio månader och vad som ska vara klart på fredag. Minnen får helt enkelt inte plats i mitt liv, eftersom jag grubblar så mycket framåt. Jag är otroligt privilegierad. Jag upplever att jag jobbar mer nu än någonsin. Men nej, det finns inget i mitt tidigare liv jag saknar. Jag har nu en bättre relation till mina barn, min hustru och mig själv.

Vad var svårast med att vara företagsledare?
Det är svårare att vara författare än företagsledare. I yrkeslivet har du en massa mätbara mål som förklarar om du gör rätt eller fel, om du är bra eller dålig. Att sitta och skriva ... Ingen vill ha det du gör. Påstår någon att du är skitdålig så är du det. Säger någon att du är jättebra, då är du det. Det finns inget avslappnat med författarrollen.

Vilket var det värsta beslutet du tvingades fatta som vd?
Det var inte för att bli en så bra människa som möjligt jag tog jobbet. Syftet med alla kommersiella företag är att tjäna pengar. Då blir det logiken bakom alla beslut. Att leda ett familjeimperium är ingen lätt sak, gissar jag. Man vill lämna efter sig ett företag i hyfsat skick till nästa generation.

Kändes bördan tung att bära?
Nej, det bästa med en stor familj är att det idag finns uppåt åttio axlar som tillsammans kan bära upp traditioner och kulturarv.
Du bor en stor del av året i Miami. Skriver man bättre i Florida?
Man skriver tyvärr sämre. Det är lite för trevligt i Miami. Livet är lite för lätt när himlen är blå och man inte behöver snöra på sig kängor.

Jag ser framför mig hur du går i shorts och tofflor, skriver några rader, tar en jordgubbsshake?
Och snortar kokain, haha. Nej, man ska hålla sig borta därifrån om man vill skriva. Jag behöver ett mörkt rum utan wifi och helst utan fönster. Men när man lämnar det där rummet, då är Miami ett väldigt bra alternativ. Men som författare... Då avråder jag generellt från Miami.

Foto: Jesper Florbrant

Jonas Bonnier och hustrun Helena, keramiker och konsthantverkare, har en lägenhet vid South Beach med utsikt över bukten och fastlandet. Dagarna är strikt inrutade. Han går upp klockan sju, sätter sig och skriver prick åtta. Klockan tolv sticker han ut och joggar eller går på gym för att stärka sin värkande skrivarnacke. Ingen lunch, utan direkt tillbaka till skrivbordet. Vid fem bryter han för att äta middag med Helena.
– Då är jag svimfärdig av hunger, säger han.

Ofta blir det middag på Dirt eller någon annan av de många nya veganrestauranger längsmed South Beach. Nästan inga restauranger serverar kött, noterar Jonas Bonnier med intresse.
– Steakhousen som var centret i amerikansk krogkultur finns nästan inte kvar längre. Det finns ingen efterfrågan – det är fisk, vegetariskt eller veganskt, säger han.

– Restaurangscenen är helt fantastisk i Miami. Det öppnas nya krogar hela tiden.

Helgerna ser ungefär likadana ut, möjligen lite mer flexibelt schema. Men inga supersportbilar, ångande dansklubbar eller champagnefrukostar på egen yacht. I stället ett disciplinerat knappande på ordbehandlaren. En svensk Luther i Latin Paradise.

Jag blir lite besviken. Jag hade väntat mig något mer dekadent.
Det är inte så jävla glamoröst. Men det blir mycket bio, jag älskar film. Det finns en VIP-bio i Miami som heter CMX och som är bättre än något jag upplevt. Sätet är som en jättestor säng med en enorm meny där du kan beställa mat under filmens gång. Så du beställer pizzor och Coca-Cola och drinkar och vad du vill. Det är det mest dekadenta jag kan komma på. Jag är ledsen.

Foto: Jesper Florbrant

Till Toppen